Förväntat

Som förväntat avfyrar riskdagens ”opposition” en bredsida mot SD. 

Så är det nämligen att kan man inte skapa en regeringskris i riskdagskammaren får man ta omvägen via utskotten. Den svenska konsensustanken har, vad jag förstår, gjort att ingen tidigare använt den möjligheten.

Men nu är det så att riskdagens ”opposition” faktiskt rent taktiskt inte har så många val. Riskdagsvalet där folket uttalade sin vilja avhölls för snart ett år sedan, inga direkta konfliktlinjer som medger ett  misstroendevotum i riskdagen ligger för handen och värst av allt, det för ”oppositionen” mest förhatliga partiet av dem alla sitter inte ens i ”regeringen”.
Dessutom, icke att förglömma, sosseriet skördar stora framgångar på att helt enkelt slippa göra bort sig i regeringsställning. Det gäller alltså att laga efter läge och försöka peta lite för att få fart på saker och ting.

Tidpunkten är givetvis mycket väl vald eftersom den relativa borgfred som funnits mellan ”opposition” och ”regeringen” i och med ansökan om medlemskap i Nato nu kan anses avvecklad. Vi är i princip lovade ett medlemskap av turken, ungrarna har långt tidigare sagt ja om bara turken godkänner först, så den saken är klar.
Dessutom är det givetvis en fin blinkning av Magdalena Andersson till just turken att hon så att säga tar sitt ansvar och bekämpar SD. Just SD har som bekant sina synpunkter på koraner och muslimer som inte helt och hållet passar Erdoğan.

I den internationella politiken ska man absolut inte underskatta vikten av tjänster och gentjänster. I förlängningen, om man lyckas utlösa en regeringskris med påföljande nyval och annan majoritet i riskdagen, ligger stora delar av den svenska yttrandefriheten.
Detta är givetvis något som Magdalena Andersson är underkunnig om. Etablissemanget slår nästan knut på sig själva för att hitta en någorlunda godtagbar lösning på koranbränneriet. Senast är det den notoriske statsvetarprofessorn Rothstein i Göteborg som föreslagit att ”bokbål” ska förbjudas genom att böcker med ISBN-nummer inte ska kunna brännas.

Det kan vara på sin plats att fundera över riskdagsutskottens funktion. I princip måste de finnas på plats för att arbetet bland de folkvalda alls ska kunna löpa på. Så oändligt mycket lagar och annat trams är det nämligen fråga om på Helgeandsholmen att utan utskotten skulle inte mycket bli gjort.
Emellertid finns det också en annan för statsmakten avgörande funktion med utskotten. Mötena som avhålls därstädes är varken öppna för allmänheten eller media. De utgör med andra ord en pysventil för våra riskdagspartier som annars synes vara synnerligen uppblåsta av sin demokratiska viktighet.

Vidare, Richard Jomshof är ordförande i det mäktiga justitieutskottet. Ingen småfisk med andra ord. För att förstå hur extra fint och viktigt just det utskottet är kan man betänka att sosseriet minsann satt Annika Strandhäll som ordinarie ledamot för att styra upp arbetet. Respektingivande med andra ord!
Fast i praktiken fungerar utskotten givetvis som rena administrationsenheter för att riskdagskammaren inte ska drabbas av hjärtinfarkt av alla meningslösheter och trams som årligen passerar våra folkvalda.

Utskotten är så finurligt uppbyggda att de speglar förhållandena i riskdagen. ”Regeringen” kan alltså vara tämligen säkra på att ett förslag som passerat utskottets vakande öga också kommer godkännas i riskdagen.
Det anses vara fint och viktigt att vara ordförande i ett utskott även om vissa utskott givetvis är lite finare än andra. Så pass fint är det att ordförandeposter till och med kan användas som tröstpris för dem som inte får sitta i ”regeringen”. Precis det är orsaken till att Richard Jomshof chefar över justitieutskottet.

Men Richard är bekant som han är. Han är först främst Sverigedemokrat av den gamla skolan och inte precis benägen att hålla gröthålet stängt. Sålunda har oppositionen bara suttit och bidat sin tid och med stor säkerhet haft karln under extra sträng uppsikt.
Dessutom har oppositionen oblygt och i strid med de regelverk som styr regeringens arbete, eller av ren och skär okunnighet (vilket av det som är värst vet jag inte), till och med uppmanat Ulf Kristersson att avsätta Jomshof.
Till sist har man kommit till insikt om att den efterlängtade regeringskrisen kan utlösas genom ett enkelt initiativ i utskottet, lysande!

Som klassiskt liberal emotser jag givetvis parlamentariskt kaos och i förlängningen ett eventuellt nyval. Därför riktar jag ett varmt tack till både SD och S för att det nya läget har uppstått, jag ser fram mot en spännande politisk höst och den nuvarande Stockholmsbaserade statsmaktens ytterligare förfall!
Hoppet står nu till att Liberalen i utskottet knäcks av sin egen godhet och röstar bort Jomshof!

Sist men inte minst, jag står fast vid att Nato inte är för oss och att Swexit bör ske per omgående, helst redan igår!