Förbjud?

Jag brukar påstå att det bara finns ett bra skäl för att snusa. Nämligen att vetenskapen ännu inte kunnat belägga ett enda fall av någon som dött av passiv snusning.

I min roll som politiker är jag nämligen tvungen att förenkla och vara slagfärdig. Det gäller liksom att slå an en ton som får människor att haja till, stanna upp och tänka efter.
I själva verket finns det givetvis inga direkt bra skäl att snusa. Lika lite som det är tillrådligt att hysta i sig en massa andra substanser för nöjes skull.

Något som är lika viktigt att förstå är att jag inte har ett dugg att göra med vad andra människor tar sig till så länge jag inte tar skada av det, eller någon annan heller för den delen.
Det är därför jag inte bryr mig om någon stoppar in en snus när han står på tågperrongen. Däremot brukar jag regelbundet påpeka för rökare att det är skyltat med rökning förbjuden, vilket kan leda till ganska animerade diskussioner.

Anledningen till att samtalet kan bli högljutt och smockan hängande i luften är egentligen mycket enkel. Statistiken är ganska klar över att rökaren vanligtvis är lågutbildad och inte sällan en man av utomeuropeiskt ursprung. Vill man hårdra det, och vem vill inte det, är det vanligen rena rama knallkorkar som ägnar sig åt den lasten.

När jag skulle skriva denna text slog jag ett getöga i medieflödet. Som av en ren händelse noterades att CUF:s ordförande Réka Tolnai åkt på bjudresa med Philips Morris. Samma företag som budat på den svenska tillverkaren av snus, Swedish Match.
Réka Tolnai har gjort sig ett namn på en så kallat ”tobaksliberal” hållning. Hon vill tydligen att folk ska få röka på restaurang. Hon har till och med låtit sig avfotograferas med en rökverk i handen vid något som kan liknas ett café-bord, hon anser att man ska kunna ta sig en joint medans kompisen halsar en bärs, en vågad ung dam med andra ord.

Med Philip Morris är det som alla andra megakapitalistiska företag att de hela tiden ser om sitt hus. Så mycket har de begripit att framtiden ligger inte i rökverk. Företaget har till och med tagit fram en vision om ett ”rökfritt” samhälle. Det är där bjudresan kommer in.
Philip Morris är nämligen syrak över det faktum att instruktionen från Folkhälsomyndigheten är att läkarna ska hålla en nolltolerans mot tobak och inte informera om rökfria alternativ.

Till saken hör som sagt att Philip Morris lagt ett bud på Swedish Match. Enligt uppgift ska det vara på plus 160 miljarder kronor, en betydande summa med andra ord. Att företaget lägger en del av sina årliga 9 miljoner dollar starka påverkansbudget på svenska ungdomspolitiker är alltså inte konstigt, i morgon kan Réka Tolnai sitta på avgörandet för hur Folkhälsomyndigheten ska agera.

För höga vederbörande på myndigheter, i riksdagen och regeringen är hela alltet ett jämmerligt problem att hantera. Om de bara kunde skulle de givetvis förbjuda allt var rökning heter redan igår. Problemet är bara att det genererar en hel goda skattepengar samtidigt som biverkningarna så att säga kan späs ut.
Rökning leder många till en för tidig och ganska obehaglig död. Men det är nästan helt omöjligt att med absolut säkerhet räkna ut kostnaden för rökningen specifikt. Eftersom rökare vanligtvis är lågutbildade kan deras lidande bero på tusen och en olika saker, där röktobaken bara är en liten bidragande orsak.

Dessutom, så förbannat korkade är inte höga vederbörande att de inte kan föreställa sig vad ett totalförbud mot rökning skulle orsaka för ramaskri. Dessutom är man vis av erfarenhet från sin i övrigt helt misslyckade drogpolitik trots att man ständigt utlovar att kriget mot knarket går som planerat. Inte fasiken vågar man släppa kontrollen över röktobaken, det är ett som är säkert!

En klassiskt liberal lösning som jag funderat på är att helt enkelt strunta i problemet. Riksdagen ska inte alls lägga sig i lagstiftningen, det kan vi med varm hand lägga ut på kommunal nivå. Med visshet är det så att respektive kommun kan utarbeta ett lämpligt lokalt regelverk.
Vad gäller sjukvårdskostnaderna är det inte mycket svårare än att sluta med att skattefinansiera dem. På så sätt slipper vi som tycker att rökare är knallkorkar att stå för deras sjukvård. Det blir en fråga för rökaren och hans försäkringsbolag.

Vad gäller skatten på rökverk så anser jag det också bör vara en kommunal fråga, om det nu ska vara en fråga alls. Den som beklagar sig över minskade skatteintäkter ger antingen uttryck för en pinsam dubbelmoral, eller missförstår faktum att det är bättre att kommuner samfinansierar viktiga gemensamma funktioner, exempelvis försvarsmakt och samhällsviktig infrastruktur, än att staten delar ut allmosor till kommunerna.

Tyvärr är min lösning för enkel och smidig. Med den nuvarande socialistiska majoriteten i riksdagen kommer den aldrig på fråga, inget av de nuvarande partierna vill ge upp ett uns av sin makt att lägga sig i våra liv.
Det är den viktigaste slutsatsen vi kan dra av den svenska tobakspolitiken.