För syns skull!
I en debattartikel i SVD uttrycker 4 optiker oro för att barn med samsynsproblem inte utreds ordentligt.
Tyvärr lämnar hela debattinlägget en sur eftersmak i munnen.
För det första är en av optikerna som skrivit under texten vd för en branschorganisation. Man måste ställa sig frågan varför en företrädare för det privata näringslivet kräver att elever ska genomgå “årliga och obligatoriska” synundersökningar?
Man kan få en ledtråd i följande formulering: “Att lägga över allt ansvar på föräldrarna att ta med sina barn på regelbundna synundersökningar hos en optiker är inte hållbart. Dels finns det en ekonomisk aspekt, dels en kunskapsbrist.”
Svenska föräldrar är alltså fattiga stackare som inte begriper sina egna barns bästa?
Att branchföreträdare blandar in neuropsykiatriska diagnoser i en propagandistisk text riktad till allmänheten är ytterligare olyckligt. Olika specialiteter måste hålla rågångarna fria mellan sina fält. Det måste vara upp till specialister på neuropsykiatri att bestämma huruvida optiker ska blandas in i utredningarna.
Som gott exempel tar författarna upp århundradets mest onödiga omfördelningsreform, barnens glasögonbidrag. Där har vi verkligen något som rosat optikbranschen och pinat skattebetalarna.
För en välbeställd medelklass är det givetvis trevligt att känna att deras egna skattepengar kan omfördelas till dem själva. För dem som redan innan saknade möjligheter att bekosta sina barns glasögon kvittar det lika, det betalades av andra samhälleliga institutioner.
Att som författarna blanda in närsynthetsproblematiken i sammanhanget är att göra oss alla en otjänst. Det är allom bekant att de problemen är som störst i andra länder än Sverige, företrädesvis asisatiska och/eller utvecklingsländer där närsynthet och dess komplikationer enligt vissa rapporter till och med kan påverka utvecklingen av BNP.
Årliga och obligatoriska synundersökningar i Sverige påverkar knappast denna problematik.
Dessutom är själva orsaken till både refraktionsfel såsom närsynthet och samsynsproblem högst oklar. När man tar del av litteraturen i ämnet spretar det betydligt bland förklaringsmodellerna.
En tämligen rimlig förklaringsmodell till båda sakerna kan vara barnens motoriska utveckling och utevistelse, eller kanske frånvaron av detta. Om vi kombinerar detta med skolans krav på att barnen ska sitta still och glo på en skärm börjar vi närma oss problemets kärna.
Ett annat faktum är samhällets specialisering och krav på teoretisk utbildning. Alla passar inte för det oavsett om de har neuropsykiatriska diagnoser och/eller samsynsproblem.
Vad som är mest problematiskt är ändå författarnas tilltro att vårt trasiga skolsystem och vi skattebetalare ska kunna lösa problemet.
De skriver i textens inledning att: “En av de viktigaste uppgifterna som skolan har är att se till att alla elever har samma möjligheter att lära sig och utvecklas. De elever som behöver stöd i sitt skolarbete ska få det. Ett viktigt medel för detta är elevhälsan, som ska bidra till att främja elevernas lärande och utveckling.”
Med tanke på hur knackigt dagens skolsystem fungerar är det en from, rentav dåraktig, förhoppning att ytterligare en börda skulle kunna rätta till problemet.
För övrigt är det i grund och botten så att barnens föräldrar har det yttersta ansvaret för att “främja elevernas lärande och utveckling.”
Att betro skolan med det ansvaret visar på att man gett sin föräldraroll helt och hållet!
En rimlig lösning skulle givetvis vara att optikbranschen gick samman och kraftsamlade med ideellt arbete. Man har kompetensen och möjligheterna på plats. Det vimlar av legitimerade optiker i Sverige som skulle kunna hjälpa till med utbildnings och screeninginsatser.
Problemet med en sådana insatser är givetvis att de är svåra att tjäna pengar på. Vilket kanske är en orsak till att branschföreträdare väljer att skuldbelägga föräldrar och mer eller mindre kräva att ytterligare skattepengar ska läggas i det slukhål för pengar och drömmar som det svenska grundskolesystemet är.
