Folkpartiet

Ett av valets dystra resultat var att Folkpartiet klarade sig kvar i riskdagen.

Äran för detta tillfaller enbart Johan ”killen vid grillen” Pehrson, under lördagen valdes han till ordinarie ordförande i partiet. Solskenshistorien kan kort och gott sammanfattas på följande sätt: före Johans tillträde såg det mörkt ut i partiets topp och opinionssiffrorna var svarta, efteråt blev båda parametrarna mycket ljusare.

Att Johan Pehrson skulle lycka med dem saken får, såhär i eftertankens kranka blekhet, anses förväntat. Efter gymnasieexamen 1987 har han knappt gjort annat än studerat och jobbat med politik. Ett kort avbrott inträffade mellan 2015 till 2018 då han sysslade med att investera pengar i företag, det som av gravt vänsterblivna kallas för kapitalism.
Möjligen kan han sägas ha halkat till lite på just den saken i valrörelsen eftersom det kortvarigt rapporterades om vissa av hans kapitalplaceringar. Johan borstade dock av sig och gick vidare.

Johan Pehrson har två saker som hans företrädare på posten saknade. Det ena är en ljusare hudkostym och det andra får ni räkna ut själv. Dessutom har han lovat, till skillnad från sin företrädare, att i händelse av krig stanna kvar i Sverige. Enligt vad undertecknad har lyckats luska ut har karln genomfört värnplikten. Visserligen vid Livregementets grenadjärer I3 i Örebro, det vill säga infanteriet, men likafullt värnplikt!

Vad som nu förväntas av Johan Pehrson är att han ska få folkpartisterna att sluta bråka internt om det framtida vägvalet. På deras extra landsmöte talar han under parollen ”Framåt tillsammans”.
Jag noterar att takterna från I3 i Örebro fortfarande sitter i när han säger följande: ”– Vänner, nu ska vi fortsätta vår räddningsoperation för friheten. Jag vill att vi nu sätter gräns vänster, gräns höger och sen kör vi full fart framåt – tillsammans!”

Det är typisk ordergivning som taget från den manual alla värnpliktiga befäl hade att vårda som sin bibel under 80-talet och anger egentligen skjutgränser. Inom infanteriet var det givetvis extra viktigt att vara klar och redig med sin ordergivning eftersom det kanske inte alltid var de skarpaste knivarna som höll i bössorna därstädes. Åtminstone ansåg vi som tjänstgjorde inom kustartilleriet att så var fallet.
Förmodligen är det ungefär samma sak att vara ledare för folkpartiet, det gäller att vara extra klar och redig med sin ordergivning!

Folkpartiet har nämligen ett mycket avgörande problem, ett problem som inte helt enkelt avhjälps hur mycket man än byter namn och sexualiserar sin logotyp, alla inom partiet är mycket godare människor än alla andra inom partiet.
Det var det som ledde fram till det närmast katastrofala felslutet med Nyamko Sabuni. Man trodde helt enkelt att hon som ”person” automatiskt skulle locka stora väljargrupper.
Det gick allvarligt i stöpet eftersom, hur kompetent hon än var i övrigt, hela diskussionen sist och slutligen kom att handla om något som kan kallas vandel, hennes vilja hellre fly än ärofullt fäkta fick henne på fall.

Nu har alltså folkpartiet löst åtminstone det problemet. Som högsta chef har man skaffat sig en granatkastare av rang¹ som, tyvärr får jag lov att säga, har möjlighet att få dem att hänga kvar i rikspolitiken.
Föga förvånande söker Pehrson skaffa en bredare väljarbas. Under det extra landsmötet talar han om ”samhällsbyggarna eller samhällsbärarna”, begrepp som också den förra moderate ”statsministern” Fredrik Reinfeldt använde.

För folkpartiets del lär väl målgruppen vara den stora gruppen av lite lägre statliga, regionala och kommunala mellanchefer som kanske inte utgör de mest nödvändiga för att landet ska rulla på.² Den genuina arbetarklassen, i den mån en sådan kan sägas finnas i Sverige, hanteras av andra partier liksom de som bekläder högre samhällsposter.

Pehrson säger: ”Gör demokratin stor igen!”, frasen är sannolikt är ett direkt resultat av att hans partistrateger läst ifatt sig utrikespolitiska händelser som för oss andra passerat förbi för länge sedan.
Vi kan förövrigt inte förvänta oss att folkpartister ska tycka något annat. Hur skulle de annars få möjlighet att sitta vid maktens köttgrytor och utöva sin favoritsysselsättning, att skriva folk på näsan vad de ska tycka och tänka?

Personligen tror jag att Johan Pehrson, när han väl lyckats rädda kvar partiet i riskdagen, lyckas hålla dem kvar på riksplanet och kanske få dem att återta lite av vad de tappat i regioner och kommun. I Sverige finns det alltid plats för människor som vill vara snällare än alla andra i våra politiska församlingar.
En brasklapp är dock på sin plats, mina politiska förutsägelser tenderar att vara notoriskt opålitliga. För en sju, åtta månader sedan var jag övertygad om att folkpartiet skulle fara all världens väg under höstens val. Men det var innan grillmästaren kom in i bilden!

1. För er militärhistoriskt futtigt bildade som inte begriper så var ”grenadjärer” ursprungligen granatkastare, stundom beridna. Stred gjorde de dock avsuttna!
2. Den slutsatsen lär jag väll få skäll för. Men är de egentligen något annat än en krockkudde mellan budgethysteriska förvaltningschefer och en kroniskt stressad personal?