EU-motståndet

EU-motståndet 1

Man kan lugnt påstå att EU-motståndet frodas bra i Sverige.

SCB har sedan 1996 ställt följande fråga till sina respondenter: ”Är du i huvudsak för eller mot det svenska medlemskapet i EU eller har du ingen bestämd åsikt?”¹
Vid den senaste undersökningen i maj 2023 var hela 13,9 procent emot vårt medlemskap och 25,8 procent svarade att dom inte visste.

Det finns givetvis intressanta könsskillnader, män är mer uttalat emot och kvinnor mer uttalat osäkra än män. Hur det ska tolkas överlåter jag till andra att förklara.
Jag noterar blott och bart att 39,7 procent av de som är röstberättigade till nästa års val till EU-parlamentet knappast har något att hämta hos våra riskdagspartier, de är nämligen övertygade EU-vänner.

Jag måste då dra den den självklara slutsatsen att de som är negativt inställda till EU, eller bara väldigt osäkra på hela projektet, egentligen inte kan känna sig bekväma med att lägga sin röst på dem.
Följderna av detta kan säkerligen vara flera. En är exempelvis att man avstår att rösta alls, en annan att man dagtingar med sitt samvete och röstar ändå.

Av dessa två är ingen fördragbar om man önskar kunna se sig själv i spegeln. EU-motståndet är nämligen en särskilt viktig principiell fråga för alla som insett att väldigt lite, förmodligen ingenting alls, blir bättre av att vi lämnar ifrån mer och mer självbestämmande till professionella politiker som sitter allt längre ifrån vår vardag.
Det enda egentliga resultatet är att transparensen minskar och antalet beslutsnivåer ökar, vi blir mer kringskurna helt enkelt.

Antalet lagar och förordningar ökar och kravet på likhet riskerar att förlama oss när vi här i Sverige förväntas fungera på samma sätt som människor kring medelhavet, detta trots att våra förutsättningar skiljer sig kraftigt åt.
Vi ska heller inte underskatta den byråkratiska apparat som hela tiden byggs på för att genomdriva EU:s likriktning. Redan nu är den en kollos som lever sitt eget liv och verkar omöjlig att demontera. Den existerar så att säga på den premissen att den är nödvändig.
Men vi måste våga ställa frågan för vad den är nödvändig? För sin egen skull, eller för medborgarnas bästa?
Ett bevisligt faktum är att Sverige klarade av sin existens på helt egna meriter innan vi blev medlemmar i EU!

En sak att notera i sammanhanget att riskdagspartiet Liberalerna nu på fullt allvar menar att Sverige ska anslutas till EU:s gemensamma valuta Euron utan att svenska folket tillfrågas om saken.
När svenska folket tillfrågades om saken 2003 blev det ett massivt nej, hela 55,91 procent av valmanskåren röstade nej. Endast 42,02 procent röstade ja.
Intressant nog så påstås det att hela 66,2 procent av de som då kallade sig folkpartister röstade ja. Det är kanske därför som dagens liberaler tycker att det kan kvitta att fråga medborgarna om lov att knyta oss än närmare Europas Förenta Stater.

Det säger hur som helst en del om den verklighetsbild som många av våra höga vederbörande lever med. Vilken bottenlös arrogans de måste känna inför vad deras arbetsgivare, vi medborgare, tycker om frågan att lämna över mer och mer makt allt längre bort.
Funnes det någon rättvisa i världen, vilket jag är väl medveten om att det inte finns, så skulle de givetvis skämmas ögonen ur sig när de kom med såna förslag.
Det bevisar att politiker i princip struntar i vad du och jag tycker. EU-projektet skall genomföras i sin helhet vad vi än har för åsikter i frågan, punkt.

Vi måste betänka att närmare 4 av 10 svenskar säger nej till EU eller är osäkra på om det är en bra lösning för Sverige. En betydande del av befolkningen med andra ord, tillräckligt många för att många politiker ska kunna kunna känna sig osäkra och till och med rädda för sina mandat.
Det är dags för oss att visa vårt missnöje och göra nästa års EU-val till en folkomröstning om EU:s vara eller inte vara, det är helt enkelt dags att stå upp för vår rätt att kasta av oss det europeiska oket!

  1. SCB hemsida