EU

EU 1

Att kalla EU för ett mellanstatligt samarbete är en lögn.

EU-parlamentet har för närvarande 705 ledamöter och av dessa kommer 21 från Sverige, Tyskland har 96 platser. Man kan alltså konstatera att länder med stor befolkning har mer att säga till om, ett utslag av den representativa demokratins benägenhet att övergå till majoritetens diktatur.
Även om vi försöker anlägga en mer positiv synvinkel att flera olika partier är representerade så konstateras att majoriteten av dessa i grund och botten är kollektivistiska och vill tvinga oss att leva på ett visst sätt. Medborgarna är förlorare hur vi än vrider och vänder oss.

EU:s organisation består därtill av Europeiska unionens råd (ministerrådet) som har att ta ställning till lagförslag från EU-kommissionen.
Det kan alltså ifrågasättas om EU-parlamentet är något annat än poltitisk rekvisita, en demokratisk kuliss som man med jämna mellanrum halar fram för att legitimera överenskommelser som ändå sker genom kohandel i slutna rum. Vi har egentlig ingen aning om det spel som försigår bakom stängda dörrar, åtminstone inte mer än vad man låter oss ta del av genom massmedia som i Sveriges fall till stora delar är skattefinansierat och således part i målet.

Hela teatern bygger på en mycket märklig överenskommelse mellan EU:s medborgare och politiker. Nämligen att vi alla utgår från att motparten har ärliga avsikter och att politikerna önskar alla medborgarna väl.
Jag har personligen svårt att tro på den amsagan. Om jag inte anser att politiker i Sveriges riskdag arbetar för mitt bästa måste rimligtvis samma sak gälla på den europeiska nivån.

Om vi begränsar oss till EU-parlamentet så går det att konstatera att partierna som representeras där samarbetar i olika grupper, för närvarande sju till antalet.
Det vore alltså rimligare att kalla parlamentets arbete för ett samarbete mellan sju olika europeiska grupperingar. Om parlamentets arbete skulle vara mellanstatligt är den intuitiva tanken att varje land bildade egna grupper för att fatta sina beslut som sedan fick genomslag i parlamentet. Anledningen till att det inte ligger till på det sättet är givetvis att man inte är genuint intresserad av det mellanstatliga samarbetet, man önskar kraften från en överstatlig organisation.

I Europeiska unionens råd skulle vi teoretiskt kunna tänka oss att det är fråga om ett mellanstatligt samarbete när höga vederbörande ska komma till skott, besluten måste vara gemensamma och möjlighet till veto finns.
I den mån kohandel och ren utpressning nu kan definieras som ”mellanstatligt samarbete” är det givetvis så. Notabelt är att man diskuterar möjligheten att utesluta bråkstakar och från tid till annan hotar med sanktioner mot de som inte sköter sig. Vidare myket samarbete är det inte, snarare ”politiskt hanverk” som är den omskrivning alla föredrar att använda.
Sverige har i och med sin stappliga anslutning till Stora Grabbars Klubb, Nato, fått lära sig den hårda vägen vad det kan innebära att mopsa sig för mycket mot enskilda EU-länder.

Utvecklingen av EU är ett resultat av den förhärskande tanken att människor inte begriper att ta hand om sig själva. Livet är helt enkelt för komplicerat att levas för gemene man och kvinna utan att några specialister styr upp det.
Eftersom Sverige är inpyrt av tanken på att folk inte begriper sitt eget bästa, den inlärda hjälplösheten, anses det synnerligen apart att härstädes framföra tanken på att vi inte behöver EU. Vi har vant oss vid tanken att från vaggan till graven underställas en stark stat. En naturlig följd av detta är att överstatlighet automatiskt uppfattas som positivt.

Vad vi egentligen borde göra är att ta fasta på den egentliga betydelsen av ordet demokrati, nämligen folkstyre eller folkmakt.
Vår möjlighet till makt eller förmåga att styra våra liv ökar inte genom att dela detta med flera, tvärtom minskar både folkstyret och folkmakten. Det är detta som valet till EU-parlamentet handlar om, vill vi återta kontrollen?