Ett federalt parti!

Så är det, vänner och ovänner, att samtliga nuvarande riksdagspartier är socialistiska. Den som tar sig för projektet att läsa deras partiprogram får sig en provkarta på olika mer eller mindre centralistiska förslag om hur välstånd ska skapas och fördelas.
Det är ingen läsning för den kräsmagade, vill jag lova!

Om man nu inte orkar med det kan den intresserade med fördel studera hur riksdagspartierna är organiserade.
I Stockholm har man partihögkvarter, en partiledning som också har fullt upp i riksdag och eventuellt regering,samt de närmast betrodda som är riksdagshen (också kallat transportkompani).På partihögkvarteret sitter trogna tjänstehen och sköter det administrativa.

Därefter upprepas samma sak ut i regioner, kommunerna till kaffekokarna i den lokala partigruppen. Vid årsmöten och andra evenemang slås politiken fast och förväntas väl genomföras efter bästa förmåga.

I den svenska politiken sker styrningen uppifrån och ner.
Man kan fråga sig om det hittills fungerat så bra?

En sak är klar. Riksdagspartierna är duktiga på att skapa politiska broilers som hårt och målmedvetet arbetar sig upp i organisationen. Det som hägrar är, kantänka, en plats med makt att påverka.
Nackdelen med ett sådant system är att det just är mer eller mindre världsfrånvänt folk som kommer att sitta och styra skutan Sverige.
I en inte så liten utsträckning måste man nog dagtinga med sina egna övertygelser. Till och med den så förhatliga moralen, numera bekvämt ersatt medvärdegrund, för att nå till toppen.

Fördelen är att man får folk som begriper vikten av att allt ska vara jämlikt över hela landet.
Enligt en svensk politisk naturlag är det nämligen så att folk i Kalix har exakt samma behov som dem i Smygehuk.
Åtminstone om man frågar riksdagspartierna.

Med deras organisationsmodell där alla stöps i samma mall och förväntas arbeta mot samma mål är risken dessutom stor att att det i en nära framtid kommer bli så, kosta vad det kosta vill!

Det kvittar liksom att småorter med få skolor och annorlunda socioekonomisk sammansättning än pulserande storstadsmetropoler saknar möjligheter till vissa projekt. De ska ändå vara solidariska och ta sin del av bördan.

Att polisen ute i landsbygden har helt andra förutsättningar än i storstaden innebär inget problem. Vi förstatligar, centraliserar och tror oss optimera.
Även sjukvården vill man nu pröva att förstatliga. Givetvis för att centralbyråkrater har en mycket bättre överblick av lokala förhållanden än de lokala krafterna.

Jag vill istället att politiska partier ska vara federalistiska.

I mitt parti skall makten utgå från de lokala partiorganisationerna.
Riksdag och regering ska i idealfallet sysselsätta sig enbart med utrikes och inrikes säkerhet. I övrigt är det dem på golvet som sköter ruljansen.
Om något är det så att en partiledning ska frukta de lokala organisationerna, inte tvärtom.

Jag får väl anta att det kommer att ta en stund innan vi kommer dit.
I mitt eget parti, Klassiskt liberala partiet, arbetar just nu styrelsen med att ta fram ett utkast till nytt partiprogram. Det gamla anses med viss rätt vara föråldrat och opassande för våra svenska förhållanden.
Jag har fått förtroendet att sitta i styrelsen och kommer arbeta hårt för att den federalistiska principen om partiet får genomslag. Samtidigt måste alla vara medvetna om att detta kommer ta sin tid.

Jag är dessutom ingen vän av samhällsomstörtande revolutioner.
Vi kommer få dras med märkliga pensionssystem, krånglig sjukvård, värnpliktsförsvar och en drös onödiga myndigheter även om det otroliga inträffar att Klp får egen riksdagsmajoritet de närmaste hundra åren.

Om vi får människor att anamma den federalistiska tanken går det förmodligen fortare.
När folk får förtroendet att styra själva istället för att styras uppifrån bör det vara sju resor lättare att bryta den socialistiska hegemoni som förlamar Sverige.

Om vi börjar idag kan kanske våra vuxna barnbarn njuta en del av frukterna. Deras barnbarn har chansen att bli riktigt fria medborgare!