Etablissemangets Desperation

Jag börjar ana etablissemangets desperation.

Den ökade kriminaliteten ska mötas med den fulla kraften från  ”socialstaten och rättsstaten”. Samtidigt är det så att både ”socialstaten och rättsstaten” faktiskt famlar i blindo rörande den ökande kriminaliteten. Nå, kanske inte alla inom dessa inomstatliga stater, men tillräckligt höga chefer för att de underlydande ska känna att det inte passar sig riktigt att öppna gröthålet för att säga emot.

Rent teoretiskt skulle vi nämligen kunna tänka oss att en sak är helt avgörande. Men det vågar ingen människa vid sina sinnens fulla bruk påpeka att landet har nått botten i modern tid när det gäller parametrar som homogenitet, andelen ”vuxna” i yrkesarbete och villighet till integration.
Vad gäller det sistnämnda, integration, kan man snarare använda begreppet integrationsresistens för att beskriva situationen i påstådda utanförskapsområden.

Något som lyckats flyga bra under radarn, men samtidigt vara en del av förklaringen, är att andelen vuxna med lindrig intellektuell funktionsnedsättning ökat med 143 procent i Sverige mellan 2008 och 2020, i Örebro var ökningen ofattbara 617 procent.
Vetenskapen står givetvis frågande inför detta förbluffande faktum, Sveriges befolkning gör så att säga en antievolution och ingen begriper orsakerna därtill!
Den som vill läsa mer om just den saken kan göra det här!

Etablissemanget börjar dock bli smått desperata. Fast det dröjde ända tills kriminaldårarna i en myckenhet började bomba och göra sig till i Stockholm. Där går så att säga gränsen för vad landet tål!
Stora polisresurser har därför tillkallats från övriga delar av Sverige. I Norrland har de kvarvarande stackarna ytor som motsvarar andra Europeiska länder att täcka med fyra konstaplar i två bilar.
Att inte brottsligheten ökar i Norrland beror helt enkelt på att ingen ids anmäla något, statens våldsmonopol kommer ändå inte fram. De är i fjollträsk och rensar i den h-e-l-t o-f-ö-r-k-l-a-r-l-i-g-a v-å-l-d-s-v-å-g som drabbat staden.

Inte blir det enklare av att rikspolischefen har en massa annat bråte att rensa upp. Dit räknas mystifika personalärenden och svenskars obehagliga önskan att utöva sina grundläggande fri-och rättigheter. Det sistnämnda har nu blivit så besvärande att polisen helt sonika slutat att ge tillstånd till det.
Vad gäller just tillstånd att exempelvis visa sitt missnöje med för oss svenskar förhatliga böcker vill jag passa på att påpeka följande: det går fortfarande alldeles utmärk att göra det. Visserligen kan man inte påräkna våldsmonopolets behjälplighet, men att ordna det i sin egen ägandes trädgård (exempelvis) och sedan lägga ut det till allmän beskådan på nätet är helt i sin ordning.

Just bokbränningar sägs ligga till skuld för att Sverige och Finland just nu verkar gå gravt i otakt med sina ansökningar om Nato-medlemskap, och saken är givetvis penibel för det svenska etablissemanget.
Senast är det vår ”försvarsminister” som från en konferens i München meddelar att svenska Nato-kramare bör ha lite is i magen. Det finns fortfarande en teoretisk chans att broderfolken får komma in samtidigt, beskeden från Turkiet har varit motstridiga också innan.
Och han ber väl till högre makter, ”försvarsministern”, att gemensamt inträde verkligen inträffar. Annars lär han få det hett om öronen!
I princip står förhoppningen nu till att Biden får sålt lite plan till turken och att Erdoğan ryker all världens väg efter valet på grund av slarv med byggnadstillstånd.

En kul variant av etablissemangets desperation är Annika Strandhäll, som för närvarande bara kan göra skada som riskdagsledamot, ledamot i justitieutskottet, ledamot i Europarådets svenska delegation och som ordförande för S-kvinnor, och hennes förslag om digitalt certifikat för ålderskontroll för att nå så kallade porrsajter. Något som Frankrike infört som lag.
Så är det nämligen att barn med lätthet kan ta del av grovt pornografiskt material på det mäktiga internätet.

Vad Annika säkert inte känner till är givetvis att det är mycket enkelt att förbigå dylika säkerhetsarrangemang. Själv sitter jag exempelvis och skriver denna text i Ryssland om datorn får bestämma.¹ Anledningen därtill är att jag har tillgång till en modern VPN-tjänst som är som klippt och skuren för att förvirra olika filter och statsmakters snokande i mitt privatliv.
Dessutom är det inte, repeterar med emfas: INTE, statens uppgift att uppfostra barn. Det ankommer på barnens föräldrar att göra det, låt vara att vissa människor är höggradigt olämpliga som föräldrar. Men den olämpligaste föräldern av dem alla är staten.

Så visst anar jag och många fler med mig etablissemangets desperation, visst är det underbart?

1. Vilket gick utmärkt tills jag skulle hämta hem något att bildsätta texten med. Bilddatabasen pixabay.com godkänner inga ryska dumheter!