Estetiken

Skönhet åt folket kan man utropa när var och varannan människa går omkring med ankläppar och ögonlock som med nöd och näppe klarar av att blinka ihop. Vem drömmer för övrigt inte om en ilsken P.T. som kan utsätta en för sexton veckors helvete i jakt på superkroppen?

Själv nöjer jag mig med att bedriva en ganska planlös konditionsträning. Orsaken härtill är att jag är ointresserad av min exteriöra uppenbarelse. Någonstans i bakhuvudet har jag dock ett minne av att måttlig fysisk träning får människor att må bra. Och det är klart, vem vill inte må bra?

Givetvis får jag skäll av olika personer för min myckna löpträning. Kardiologer klagar på förstorade hjärtmuskulaturer. Farmakologer hävdar att gladpiller har en bevisad effekt som måttlig fysisk träning inte har.
Jag anser att man rent allmänt ska förhålla sig skeptiskt till vad auktoriteter har att påstå så länge man inte skadar andra med sina handlingar ( givetvis också till vad jag säger, i den mån jag kan räknas som en auktoritet).

Den intressanta frågan i sammanhanget är, trodde jag länge, varför människor är så upptagna med med sitt yttre? Vad döljer sig bakom kravet att skaffa sig en attraktiv fasad?
Den mer riktiga formuleringen borde vara varför de inte skulle göra det när möjligheten finns?

Hela människans historia verkar nämligen konvergera mot en och samma punkt. Punkten där vi uppnår maximal lycka utan att behöva göra något alls, eller åtminstone så lite som möjligt.

Det skulle förklara varför skönhetsindustrins kirurgiska del går på högvarv. Låt vara att man kan ha del estetiska invändningar mot slutresultatet i många fall. Det blir lätt lite plastartat och likriktat.
Jag vill mena att även träningsprogram av typen sexton veckor av helvete passar in i det resonemanget. För att sälja in det krävs det att man mer eller mindre låtit kroppen förfalla under ett helt liv. Sedan ska det fixas till under en kort period.

Ett stort problem med moderniteten är att vi lever längre och blir sjukare och sjukare. Det verkar också som tiden vi är unga blir längre och längre. Vi har stillasittande jobb och oändlig tillgång till processad mat.
Som lök på laxen göds vi av media med berättelser av hur de lyckade, rika och vackra lever. Det är kanske det största bedrägeriet av dem alla, att vanliga människor i sin villfarelse tror att de kan se ut som dem som lever på att i stor utsträckning exploatera sitt utseende.

Så långt har det gått att det faktiskt kan bli stora rubriker när så kallade stjärnor uppges avstå användning av deodoranter. Min personliga favorit är dock nyblivna mödrar som visar upp sina ”mamma-kroppar”. Som vanligtvis ser ut som ungefär vilken mamma-kropp som helst. Fast de här specifika mammorna hyllas för sin uppriktighet!

Det finns givetvis en oerhört mörk baksida av jakten på den perfekta kroppen och vackraste utseendet. Människor kan bli sjuka av hetsen och faktiskt gå under av pressen.

Problemet ligger givetvis i själva samhällskroppen och moderniteten. Vi har snurriga ideal och för mycket tid över för att fundera. De flesta individer är för svaga för sitt eget bästa och faller lätt för trycket att följa den stora massan.

Man har lärt sig att upphöja kollektivets tyckande och tänkande till norm i alla sammanhang. Även i förhållande till sin egen kropp och sitt eget utseende. Det är med andra ord gammal god hederlig socialism som gått bärsärk.
Människor tror att de gör egna och högst personliga val när de egentligen är fast i en malström av hopplös kollektivism.

Där har frihetliga människor en stor pedagogisk insats att göra. Att i varje ögonblick och utan prut stå för individens fria och högst personliga val. Då kan vi kanske så ett frö mot den likgiltighetens estetik som är ett resultat av den moderna skönhets- och träningsindustrin metod att zombifiera människor.