Eniga?

En smått revolutionerande sak inträffade på Twitter, jag och Lars Ohly var helt eniga!

Han hade gjort ett träffsäkert inlägg där han skrev: ”Jag tycker talmannen ska vara mer generös med tid för Kristerssons regeringsbildning. Typ fyra år.”
En dylik formulering kunde inte annat än belönas med en så kallad skratt-emoj av undertecknad, varefter hr. Ohly nådigt gillade densamma.

Vi kan konstatera att patriarkatet i den svenska politikens både ytterdelar för en kort sekund uppnådde total konsensus. Vid denna texts pressläggning är det ännu oklart huruvida Vänsterpartiets ultrafeministiska falang vidtagit några disciplinära åtgärder mot Lars.

Nu hör det till saken att jag och Lars kanske inte riktigt delar samma åsikt om varför det är bra. Utan att överdriva kan vi konstatera att V och KLP ligger långt ifrån varandra på den politiska skalan. Märkligt nog brukar kommunister och klassiska liberaler i ganska många frågor vara ganska överens om problembeskrivningen, det är när lösningarna presenteras som vi råkar i delo.

Sannolikt gäller det även denna fråga. Lars vill säkerligen ha en regering av en annan kulör. Jag företräder åsikten att vi i princip inte behöver någon regering alls. Åtminstone varken en svagt rosa som Kristerssons eller blodröd som Ohly Önskar.

Behovet av en stark centralmakt uppstår i princip när människor är rädda att förlora kontrollen. Alternativt när de känner en närmast sexuellt perverterad önskan om att få pådyvla andra människor just sina önskemål och tankar, eller när båda dessa kriterier är uppfyllda.

Klassiska liberaler är trygga i tanken att människor i gemen är hyggliga typer som i stort önskar varandra väl. De som inte är det väljer vi att diskriminera eftersom de synes vara oss kulturellt aparta, sådana typer har inte bland oss andra att göra.
Någon särskild önskan att folk ska tycka som vi när vi inte, så länge vi inte tar skada av dem samt deras görande och låtande anser vi allt vara frid och fröjd.

Behovet av en ”regering” är nästan obefintligt under sådana förhållanden. Någon större byråkrati är inte heller nödvändig eftersom folk löser sina problem ändå.

Kvistigheten för en klassiskt liberal är att någon form av centralmakt ändå är nödvändig. Speciellt i den moderna och internationaliserade värld vi lever i nu. Lösningen måste rimligtvis bli att den endast ska vara av administrativ karaktär och mycket liten. Att det bör fungera bevisas av det faktum att Sverige inte gick under 2018 och har klarat sig bra efter årets valrörelse.

Dessutom minskar behovet av politruker och allsköns annat löst folk om vi lyckas krångla oss ur alla internationella åtaganden såsom FN, EU och Nato. Bevisligen klarar sig andra länder också bra utan sittande regering. Rekordet verkar innehas av Belgien som faktiskt tog 541 dagar, mitt under en brinnande finanskris, att bilda regering efter valet i juni 2010.
Mig veterligt gick inte Belgien under av det.

Vi lever i en tid när myten om den starka staten frodas eftersom folk fått för sig att personlig frihet och eftertänksamhet är farligt.
En orsak kan vara att man är rädd att bli lämnad utanför det som upplevs vara den kollektiva massans trygghet. De glömmer lätt att den upplevda ”tryggheten” mycket lätt kan förvandlas till en kvävande filt.

Man skulle kunna kalla det en perversion av mottot ”Land skall med lag byggas”, istället blir det att ”Livet skall med lag byggas”.
Precis allt ska kvantifieras, kodifieras och preciseras. Den frihet som inte är noggrant nedskriven existerar inte, inget får lämnas åt slumpen. Den som skriker högst vinner och enorm kontrollapparat måste byggas upp, underhållas och förfinas så att ingen hittar på något bus.

Det är sannolikt ur det tankegodset som tanken på behovet av en överordnad och stark regeringsmakt kommer. Helst av allt då en regering man kan ”lita på”.
Antagligen är det den regeringen Lars Ohly önskar.

jag och min sida litar inte ett dugg på att okända människor vet vad som är bäst för mig. Således anser jag att vi klarar oss bra utan sådana typer!