Energi(sk)-Politik

Sent skall syndaren vakna brukar det heta.

Av egen erfarenhet vet jag att talesättet är riktigt. Om några år kommer vi säkert få höra och läsa det även från del del av den politiska skalan som kan kallas för kryptovänstern.
Det vill säga förment högerpartier som mer eller mindre är vänster ändå.

Det har äntligen gått upp för dem att projektet med rysk gas egentligen inte var så lyckat. Eller för att uttrycka som den så kallade Liberala Nyhetsbyrån gör: ”Det finns två problem med rysk gas. Det ena är att det är gas, det andra att den är rysk.”

Från den riktigt stenhårda vänstern, MiljöPhascisterna, Socialdemonkratin och Vänsterpartiet, kan vi anta att tystnaden kommer vara massiv. Självreflektion och egenkritik ligger nämligen inte för dem.
Det enda undantaget kommer möjligen vara en sargad Socialdemonkrati om 10 år när folk börjat glömma kriget i Ukraina. Då kanske de partiet vaknar till när opinionssiffrorna börjat dala igen.

Faktum är nämligen att på energiområdet hänger allt ihop. När vindmöllorna inte snurrar får vi använda något annat. Tyvärr är detta det andra inte så mycket kärnkraft längre, utan kol, olja och ute på kontinenten rysk gas.

Tyvärr har det senaste tiden visat sig att hr. Putin inte helt och hållet delar den politiska värdegrund som utmärker majoriteten av övriga politiska ledare i Europa.
Faktum är att han avviker väldigt mycket från det som kan kallas för ”normen”.

Så illa är det att många av hans kolleger känner sig lurade av honom. I början av 2000-talet stod han i den tyska Förbundsdagen och lovade guld och gröna skogar. Sedan byggde han gasledningar för att hjälpa oss med energiförsörjningen. Därefter, som ur tomma intet när alla trodde det var frid och fröjd och la ner kärnkraftverk i parti och minut, fick karln tuppjuck och invaderade Ukraina.

Som det kan gå!

Den stora frågan nu är om hr. Putin kommer dra åt gaskranen i Nordstream 1 och de andra ledningarna som förser Europa med 60 procent av sitt behov av den varan. Det är givetvis en av anledningarna till att man i viss mån tassar som katten kring het gröt i Ukrainafrågan.

Vad blir för övrigt hr. Putins reaktion på att USA slutar importera rysk olja?
Det största problemet i sammanhanget är givetvis att hr. Putin varken är galen eller särskilt desperat, inte ännu i alla fall. Oavsett om hans armé håller på att misslyckas eller inte verkar han sitta lika lugnt i båten som vilken Sovjetisk partipamp som helst.

En sak är han med all säkerhet medveten om. Nämligen att det är fråga om ett storpolitiskt chicken-race.
Folk och krigsmaskiner har han tillräckligt att offra på ärans fält när konflikten är isolerad till Ukraina. Sannolikt finns det väl tillräckliga incitament att räkna bort NATO som krigsförande part eftersom den nuvarande amerikanska administrationen vill hålla en så låg profil som möjligt, med alla skumraskaffärer de är inblandade i när det gäller Ukraina.

Vidare förstår han att Tyskland inte klarar av att starta upp alla sina kärnkraftverk i brådrasket. Samma sak gäller vår vår relativt ointressanta randstat i Europas norra utkant.
Vad som händer när vi av olika skäl måste klara oss utan rysk olja kan ge vem som helst skrämselhicka. Utom hr. Putin då, han behöver inte betala 300 dollar fatet i en nära framtid.

Det är bara i Västeuropa som våra påstådda ”ledare” står med rumporna bara utan att fatta ett dugg. De trodde ju hr. Putin i grund och botten var en av dem. En politiker som löste allt genom dialog och multilaterala överenskommelser.

Det är därför politiken blivit så energisk nu. Särskilt energipolitiken med krav om sänkningar av skatten på diesel och annat för att åkeriföretagen ska kunna fortsätta rulla och bönderna plöja sina åkrar. Mången svensk politiker hoppas nog att klimatet verkligen blir den katastrof som det siats så länge om för att nästa vinter blir mildare än den sista.
Det går ju inte att subventionera ohemula skatteuttag med skattepengar i all evinnerlig tid, det måste till och med svenska ministrar begripa (väl?).

Vi får hoppas att folket väljer en bättre regering till hösten. Inte en sådan som lägger ner fungerande energiförsörjning för att förlita sig på vindkraft som bara fungerar när det blåser, och ett Europa som i sin tur förlitar sig på hr. Putin när det inte blåser.

Man kan konstatera att energipolitiken inte blir så energisk och robust. Förbudspolitik blir sällan bra politik!