Energifattigdom

Statens sändebud i obygden, i dagligt tal kallade landshövdingar, varnar nu för energifattigdom i södra Sverige.

Det är landshövdingarna i Västra Götalands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Skåne och Hallands län som har tagit fram en bedömning av
situationen inom elförsörjning i södra Sverige. Rapporten har i dagarna hamnat på ”regeringens” bord.

Landshövdingarna noterar att just deras fögderier står för en betydande del av Sveriges försörjning med mat, sålunda utsatta för bland annat höjda bränslepriser som påverkar denna samhällsviktiga verksamhet.

Lite längre fram blir tongångarna rent apokalyptiska: ”Oplanerade bortfall kan även leda till ökad social oro samtidigt som samhällets funktionalitet är allvarligt påverkad.”
På ren svenska varnar man alltså i förlängningen för  upplopp.

Till ”regeringen” lägger man fram förslag till åtgärder på kort sikt såsom ”proaktiv kommunikation” och ”Genomför tillitsfrämjande insatser för att möta ökat missnöjde och misstro vid fortsatt höga elpriser.”

På lång sikt önskar landshövdingarna bland annat denna lösning: ”Förbered kommunerna på att hantera ökade sociala utmaningar och ökat tryck på räddningstjänst. Fler olyckor befaras då alternativa metoder för uppvärmning används.”

Med andra ord, folk kommer inte bara gå bärsärk och/eller svälta ihjäl, de kommer sannolikt börja elda på sitt eget möblemang.
Det sistnämnda är givetvis dubbelt dåligt eftersom stora skadeutfall passar illa i ett rike som senast man räknade på antalet intensivvårdsplatser bara hade ett land efter sig i Europa, nämligen Portugal.
För övrigt lär väl sjukhuspersonalen få driva elgeneratorerna för hand eftersom man glömt köpa in diesel i villervallan.

Intressant nog står det ingenstans i rapporten om att det skulle vara en bra idé att försöka ordna till en stabil elförsörjning. Detta beror kanske på att landshövdingarna antingen saknar kompetens på området, alternativt att höga vederbörande inte önskar stöta sig med de ännu högre vederbörande i ”regeringen”.

Vad som är viktigt att begripa här är givetvis att ingen såg detta komma. Med andra ord är det ingens fel att situationen uppstått och allas ansvar att försöka lösa den.
Allra minst är det Socialdemonkraternas och MiljöPhascisterna vi ska skylla på.

De förra har nämligen gått med på allt som de senare krävt eftersom Socialdemonkraterna, åtminstone enligt de själva, är landets enda naturliga ”regeringsalternativ”.
MiljöPhascisterna å sin sida bryr sig inte ett skvatt om Sverige eller svenskar, de vill rädda hela världen och framför allt ”klimatet”. När man är ute på en sådan god och behjärtansvärd mission är en befolkning på runt 10 miljoner att betrakta som ett fördragbart bondeoffer.

Man kan givetvis konstatera att övriga riskdagspartier inte heller de står utan skuld i sammanhanget. Samt de personer som röstat på dem.
Vi kan dock anta att det finns en särskild krets i helvetet för just MiljöPhascister. Där kan de tillbringa evigheten med att köra bensin- och dieseldrivna amerikanska vrålåk och pinas med en diet som uteslutande består av äkta köttprotein.

En annan intressant sak i sammanhanget är givetvis klagolåten som hörts efter att den (eventuellt) tillträdande ”regeringen” beslutat sig för att lägga ner de huvudlösa planerna på snabba tåg.
Energifattigdom och snabbtåg hänger ihop, om vi skaffar oss det senare ökar nämligen den förra eftersom båda är beroende på hur mycket el vi kan fördela över landet.

Så är det nämligen att allt kokar ned till denna enkla slutsats, vårt samhälle är beroende av energi.
Ett modernt samhälle klarar sig inte ens en fiskvart om strömmen slutar gå i ledningarna. I slutändan drabbar energifattigdomen även de som varit förutseende nog att skaffa dieselaggregat. Dessa drivs nämligen av diesel som på något sätt skall ner i tanken. Till slut har vi att förvänta en nordisk version av Mad Max.

Detta är något som våra älskade ledare inte tagit höjd för i sina visioner av det mångkulturella och högteknologiska samhället.
Egentligen är det bara en fråga om när vi ska få betala priset för vår senfärdighet…