Eftersnack
Vid tiden för denna texts färdigställande är valresultatet ännu oklart.
Det har självklart ingen betydelse för själva utgången av valet. Den socialistiska majoriteten i riksdagen kommer nämligen bestå och politiken därstädes förändras inte i någon avgörande betydelse.
Rent formellt kommer sannolikt valresultatet att kunna fastställas när de så kallade ”onsdagsrösterna” räknas samman senare i veckan. Dessa utgörs av utlandsröster och sent inkomna förtidsröster som ännu inte nått vallokalerna.
Vi kan redan nu fastslå att valfusk förekommer. Mitt eget Klassiskt liberala parti har råkat ut för valsedlar som ”försvunnit ner i Post nords svarta hål” (citat från statstjänsteman på länsstyrelsen) och obekräftade rapporter droppar in i mitt sociala flöde om valsedlar som inte läggs ut riktigt eller saknas i vallokalerna.
Samtidigt ska Sveriges mest onyanserade parti, partiet Nyans, lyckats mycket väl med sin distribution av valsedlar. Förutom 16 000 stycken till Rosengården i Malmö förvånas en av mina sagesmän över att deras sedlar alls finns representerade i hans vallokal, det området bebos främst av äldre etniska svenskar i bostadsrätt. Den gruppen kanske inte utgör Nyans kärntrupp.
Partiet Nyans satsar givetvis i första hand på att överkomma 12 procentspärren till riksdagen. Den medger att ett parti kan vara med att slåss om det fasta riksdagsmandaten i en valkrets, men inte utjämningsmandaten, om man får minst 12 procent av rösterna.
Regeln infördes 1968 och har ännu inte vunnit något mandat åt ett parti. Men någon gång ska vara den första och lyckas man har vi ännu en sak att skylla sosseriet för.
Vad som är intressant är egentligen det som inträffar efter valet. Man kan till exempel fråga sig om Jimmie Åkesson et al. har några ess i rockärmen att dra fram om resultatet går deras väg under valnatten?
Kommer operation ”Klares Schweden” sättas igång med stormavdelningar som rycker ut för att göra en första upphämtning av folkfientliga element? Risken för en sådan utveckling är, trots att deras politiska motståndare försöker hävda motsatsen, lika med noll och intet.
För det första är Jimmie i grund och botten en hygglig pojk, om än politiskt förvirrad, och hans blodtörst en produkt av febrig vänsterblivenhet. Samma sak gäller hans hejdukar och hantlangare. Dessutom har de bättre saker för sig en måndagsmorgon än att anställa blodbad. Exempelvis åka till jobbet och få hjulen att snurra, degen ska in och skatterna betalas om SD ska ha råd med alla sina reformer av tandvård och annat de föreställer sig att vanligt hederligt folk inte klarar att sköta själv.
En sak som nästan tvärsäkert kommer inträffa är att politikerna lägger pannorna i djupa veck och bekymrat talar om ”det besvärliga parlamentariska läget”. Höga vederbörande har nämligen stora samarbetsproblem även om de i grund och botten är helt överens om en sak, att du och jag inte är kompetenta att agera som vuxna individer utan att de ska lägga sig i och tjafsa om både stort och smått.
Efter förra valet tog det hela 129 dagar att sy ihop en nödlösning för att styra Sverige, bland annat gav sig undertecknad in i debaclet och krävde rättning i ledet.¹
Det är ännu i dag oklart om det var just mitt inlägg i debatten som fick fart på hjulen. Men vi kan konstatera att den så kallade ”borgerligheten” inom svensk politik sedan dess ändrat sin syn på SD, och de som inte gjort det har helt sonika lämnat det ”borgerliga” blocket.
Förutom de praktiska besvären att bilda regering, det vill säga att höga vederbörande ska behöva lägga två strån i kors och utföra något som har en mycket avlägsen likhet med arbete, så finns det en teoretisk risk för att matematiken ställer till det.
Låt oss säga att valet blir väldigt jämt och det bara skiljer tiondelar av procent mellan de två så kallade blocken. Då kan det i teorin inträffa att blocket med minst procent får flest mandat. Det är klart en prekär situation som riskerar att skaka om landet, man kan bara hoppas att alla som påstår sig älska vårt demokratiska system sväljer förtreten och går vidare!
Den absolut grundläggande frågan vill inget av riksdagspartierna ens veta av. Nämligen den om vilken nytta vi egentligen har av dem? Svaret anses så självklart att den inte ska behöva ställas, vi har ju demokrati!
Jag undrar om det verkligen är så enkelt eftersom många inte alls upplever att det fungerar. Snarare är man utsatt för något som kan kallas övergrepp mot den egna viljan. Förmynderi och maktmissbruk är andra ord som nämns i sammanhanget.
Det vill jag ändra på genom att också fortsättningsvis avhända politikerna i Stockholm makten och låta folk bestämma lokalt. Eller som jag brukar säga: Klassiskt liberala partiet vill på aggressivast möjliga sätt lämna folk ifred!
