Efterdyningar…
Efter den massiva eruptionen av demokrati vi fick uppleva i söndags noteras nu efterdyningarna.
Det påstått ”borgerliga” blocket har säkrat en majoritet i riskdagen och fru statsministerrinnan Andersson har därför lämnat in ansökan om sin ministärs entledigande.
Vi noterar skadeglatt att försöket att kuppa in henne alltså gick åt skogen, minuspoäng utdelas till sosseriets partistrateger. Även fru statsministerrinnan själv har anledning till självrannsakan. Hon lyckades dåligt med att förvalta bilden av sig själv som landsmoder i tider av kris, kaos och katastrof.
”Regeringen” som komma skall är förvisso inte heller den mycket att skriva hem om. Unik är den så tillvida att konstellationens största parti, SD, med till visshet gränsande sannolikhet inte ens kommer ingå i den.
Statsmannen Uffe står inför ett unikt problem. Släpper han i dem riskerar han ett hemskans liv, låter han dem stå utanför kan de pressa på hårt och bli ännu större i nästa val. Majoriteten i riskdagen är skör, det räcker med att ett fåtal pseudoLiberaler lackar ur för att stormen ska börja rasa.
Vidare, hur ska talmansposten hanteras och kommer Socialdemonkratin ens i början av mandatperioden köra en lugn och stillsam opposition?
Nu börjar också Turkiet knorra om utlämningar av misshagliga personer. Om Uffes favoritprojekt Nato ska bli verklighet gäller det antingen att blidka Erdoğan eller sälja sig till Biden (inte Bidén som mitt rättstavningsprogram föreslår) för att reda upp situationen. Hur mycket knästående klarar Uffe av?
Sant och visst är också att Annie tar sitt pick och pack och drar. Pressen blev till slut för hård, Stureplansvarianten av C har så att säga nått vägs ände.
Jag avundas inte den stackaren som ska in och styra den skutan rätt. Man har sålt sin själ till den totala vänsterblivenheten och kommer bara med stor svårighet, om alls, kunna svänga tillbaka till något som påminner om ”borgerlighet”.
I flödet hittar jag för övrigt bara en nyhet som vänstern delar med glädje, V påstår sig märka av ett stort medlemsinflöde de senaste dagarna.
Det kan givetvis vara så kallat ”fake news” för att elda massorna. Men om man betänker den skräck som många vänsterblivna synes ge uttryck de senaste dagarna kan det också vara dagsens sanning. De söker sig så långt ut till vänster de kan för att bevisa sin trohet inför arbetarklassens kommande uppresning mot högerherrarna.
Synd bara att det högraste vi sägs ha inom politiken, SD, egentligen är bra mycket vänster. Dock inte tramsig identitets-, klimat- och värdegrundsvänster som idag förknippas med vänsterblocket.
Utan gammal hederlig vänster som tänkte på svenskar i ordets verkliga betydelse.
En sak kan vi vara säker på. Något särskilt mycket friare blir det inte.
EU kommer vi vara kvar i. Nato kommer vi in i till slut. Statliga läroplaner har vi kvar. Klan-kriminaliteten blir vi inte av med i en handvändning och bidragstramset avslutas inte eftersom det skulle avhända politikerna makt.
Minns också vad unge hr. Åkesson sade i en intervju jag tidigare refererat till, han önskar ”makt och inflytande”.¹
Det är en mycket viktig och central punkt i hans ideologiska värld. Vi kan notera att makt och inflytande inte per definition innebär regeringstaburetter.
I själva verket betyder det bara att man vill vara med och påverka, mer precist att hålla en ”regering” i ett stadigt punggrepp.
Det kan vara så att Jimmie insett fördelen med att slippa ta ansvar och dagligen stångas med trilskande kabinettsmedlemmar.
Om jag mot förmodan rådfrågas av Uffe vad han ska ta sig till så är den självklara rekommendationen att låta SD regera sig sönder och samman i regeringsställning. Det kyler nog av dem rejält. Därefter kan han hoppas C lyckas transformera om sig under ett nytt ledarskap.
I grund och botten är det så att att vi bara bytt socialister från en typ till en annan. Frågan är om resten av valhenskåren begripit det?
