Dunka någon gul och blå!

Kvällstidningen Expressen som aldrig tvekar lite rejäl socialrealism har varit i Göteborg.

I Göteborg har några företagsamma, och får man antaga adrenalinstinna, män startat en slagsmålsklubb. Eftersom det låter lite tamt på svenska kallar Expressen den för ”fight club”.
Grundarna själva har benämnt saken KOTS, King of the street. Anledningen till denna anglicism är sannolikt att man lättare kan locka internationella slagskämpar.

Och lockar internationella bråkstakar gör man. Om man får tro Expressen är det företrädesvis europeiska nazister som kommer för att dunka, och dunkas, gula och blå. Bland annat skall en av dem gå under namnet ”The French Viking”, vilket låter lite märkligt för ett tränat öra som mitt.

När arrangörerna i sociala medier kritiserades för att neonazister och andra så kallade ”högerextrema” deltog i bataljerna svarade man kort och koncist: ”Everyone welcome to fight club. We don’t give a fuck. ISIS is welcome. Terrorist welcome. Nazi welcome. Afa welcome. We don’t care”.

Vilket givetvis är ett bra resultat av det svenska utbildningssystemet som med pedantisk, ja närmast hysterisk, iver lär ut att det absolut inte är någon skillnad mellan jordens alla förekommande folkslag, religioner eller inriktningar av religioner. Den uppmärksamma läsaren noterar givetvis att inget stod om slagskämparnas sexuella läggning. Kanske, vad vet jag, anses det underförstått att endast heterosexuella män ägnar sig åt dylikt? Eller så bryr man sig inte särskilt om den saken heller!

Enligt reportaget säljer en av deltagarna bland annat tröjor med en viss före detta tysk som tryck. Slagskämparnas kroppar är rikligt tatuerade med olika ”högerextrema symboler”. Farliga grabbar med andra ord.

Reglerna för slagsmålsklubben är enkla. Det finns nämligen inga andra än att den som fortfarande står upp efter matchen vinner.
Expressen har för säkerhets skull, eftersom ingen tror på något om inte en läkare uttalar sig om saken, förevisat ett filmklipp för en neurokirurg verksam på Lunds Universitetssjukhus. Han konstaterar att det han ser inte precis är något att rekommendera. Vilket till och med en lekman begriper när någon oupphörligt matar knytnävar och armbågar mot en tillsynes medvetslös människa på ett betonggolv.

Publiken synes dock vara nöjd med bataljerna. Som förväntat jublar de över våldet som utövas, ingen avbryter.

Av särskilt intresse är att läsa slutsatsen som en eller annan förstå-sig-påare gör i reportaget. Man antar, förmodligen helt riktigt, att detta i grund och botten inte har med en politisk vänster-högerskala att göra.
Istället landar man i den moderna slutsatsen att det handlar om så kallad ”toxisk maskulinitet”. Vilket närmast ska förstås som att uttråkade män kanaliserar sin inneboende energi fel. Av flera skäl anses det nämligen dåligt att försöka slå ihjäl varandra.

Här kan man komma med den i sammanhanget mycket rimliga invändningen att män rent historisk ägnat just mycket tid åt den saken. Att slå ihjäl varandra, alltså. Att uppträda på ett sätt som vi anser vara vårdat och civiliserat är rimligtvis ett ganska sent påfund. Det får väl sägas vara ett resultat av att vi så småningom kom att leva tätare tillsammans och tvingades samarbeta mer än tidigare i mänsklighetens historia.

På så sätt är dessa slagsmålsklubbar ett givet resultat av moderniteten. Ingen kan egentligen resa några egentliga invändningar mot att människor frivilligt går med på att halvt eller helt och hållet slå ihjäl varandra. Inte så länge det sker på frivillig basis.

Vad man kan resa invändningar mot är två saker.
Den första är att sjukvården i Sverige nästan helt och hållet är skattefinansierad. Det är givetvis inte bra att vi skattebetalare ska behöva stå för notan.
För det andra kan man resa allvarliga invändningar mot de som beser eländet utan att riskera något själva. Dessa ”människor” är sannolikt syltryggar och medlöpare i andra sammanhang.

Skattefinansieringen är lätt ordnad. Jag vill att varje människa ska finansiera sin egen sjukvård. Sannolikt finns det försäkringsbolag som till en något högre kostnad kan erbjuda slagskämparna förmånliga avtal.
Med syltryggarna och medlöparna är det värre. Ingen kan nämligen kräva av folk att de ska visa någon som helst moralisk resning. För övrigt har det i alla tider varit kittlande för folk att fly vardagen med lite skönt ultravåld.

Själv tycker jag också det är helt förkastligt att inte avbryta våldsamheterna när någon ligger ned försvarslös. Det tycker för övrigt varje riktig man som har vad man kallar för en moralisk kompass. Givetvis finns det även där vissa undantag. Pedofiler och andra sexualbrottslingar anser jag det vara en plikt att förpassa till andra sidan. När det gäller slagsmålsklubbar har parterna ingått ett frivilligt avtal, vad de kommer överens om har jag i princip inte med att göra.

Själv avstår jag från att bese våldsamheterna!