Dödsskjutningen i Skärholmen

Dödsskjutningen i Skärholmen 1

Hur ska man förklara dödsskjutningen i Skärholmen?

Det är inte svårt alls, skyttens föräldrar har uppenbarligen misslyckats i sin fostran och höga vederbörande, vi kan kalla dem för ”staten”, bryr sig inte ett dyft.
Så kan det gå när haspen inte är på och det omedelbara resultatet är ett faderslöst barn och en bottenlös sorg för barnet och alla anhöriga.

Det är minst sagt suboptimalt att förvildade och beväpnade ungdomsgäng rör sig fritt i Sverige. Dock inte det minsta förvånande, det är resultatet av att svenska politiker och aktivister, både på myndighetsnivå och privat, har velat ha det så. Ett sammanfattande uttryck är att som man sår får man skörda.
Vi har för länge sedan passerat den nivån att otryggheten är upplevd, eller att som förre ministerm M. Johansson uttryckte det: det är mycket liten risk för att oskyldiga skadas.

En sak är säker, ”staten” med alla dess politiker och myndighetspersoner kan inte lösa problemet med mindre än att den totala polisstaten införs. Någon hjälp av civilsamhället är svår att få eftersom vapenlagarna ser ut som de gör och med visshet inte kommer förbättras inom överskådlig framtid. Om vi därtill lägger alla ryggradslösa civilpersoner som av tusen olika skäl, det ena värre än det andra, långsamt kröker rygg inför invasivernas fortsatta utbredning så står vi där vi står idag.

Det mest avgörande problemet är emellertid integrationsresistensen, en kombination av att man varken vill eller behöver anpassa sig till det omgivande samhället. Det är en svår sak att hantera om vi betänker att majoriteten av våldsutövarna tillber en ”religion” med världsherravälde som överordnat mål.
Med stor visshet vägrar ansvariga politiker att inse detta och hemfaller istället åt att yra om ”socioekonomiska faktorer” och annat trams.

För att långsiktigt kunna hantera problemen måste Sverige i första hand vara helt självständigt i förhållande till omvärlden, vi ska inte vara bundna av internationella avtal och konventioner utan att det först och främst gagnar oss. Vi ska inte ingå i mellan- eller överstatliga organisationer som förhindrar oss att självständigt lösa våra problem.
Vi behöver en konstutition som reglerar rättigheter och skyldigheter, inte som idag en oförutsägbar  parlamentarisk demokrati.

Kortsiktigt får vi helt enkelt bemöta våld med våld, bura in och repatriera för att därigenom kyla av situationen och helt enkelt skrämma dem till lydnas som går att skrämmas.
Alternativet är nämligen värre, typer som skjuter småbarnspappor till döds för att han tillrättavisar dem växer nämligen upp och förökar sig. Ingen kan på riktigt tro att de blir bättre föräldrar än de som fostrat dem själva.

Kortsiktigt kan vi ändra vapenlagarna och tillåta civilsamhället att skydda sig själva. Polischeferna ska väljas i lokala val och därmed också kunna avsättas om de inte sköter sina uppgifter.¹
Den som har något däremot får gärna komma med motförslag. Jag och många med mig är emellertid övertygade om att dödsskjutningen i Skärholmen kommer upprepas en masse om vi inte sätter hårt mot hårt, integrationsresistensen är inte något vi löser med saft och bulle!

  1. Man måste ställa höga krav på den som ska ha rösträtt i sådana val. Svenskt medborgarskap och egenförsörjning sedan minst 20 år kan ses som lämpliga riktlinjer.