The Global Village

The Global Village 1

Ahmed Abdirahman är både utsedd till superkommunikatör, supertalang och framtidens ledare. I bagaget har han utbildning och arbete i USA. Dock går han bet på den grundläggande analysen om varför Sverige helt uppenbart inte kan integrera sina många bidragsmigranter.

Alla som är någorlunda orienterade i samhällsdebatten känner säkert till stiftelsen The Global Village. Den arrangerar bland annat Järvaveckan som är en sorts bidragsmigrationens Almedalsvecka.

Ahmed Abdirahman är grundare av stiftelsen och insåg väl det omöjliga att få sin röst hörd i Almedalen, det arrangemanget är inmutat av rosévins-berusade och eljest smålulliga beslutsfattare som för några dagar vill sola sig i glansen av sina likar i Visby.
Dessutom är det praktiskt omöjligt att få med sig de påstått osynliggjorda grupperna som Järva-veckorna avser på Färjan till Gotland. Många av dem har dessutom dåliga erfarenheter av båtresor.
Att inhysa dem på Gotland skulle också presentera en del svårigheter, tältläger är suboptimalt trots att veckan går av stapeln under sommaren när det svenska klimatet visar sig från sin bästa sida.

Han startade alltså Järva-veckan istället. Eftersom alla riksdagspartier på något sätt måste förhålla sig till migrations och integrationspolitikens grava misslyckande, detta gäller även dem som inte har gjort något fel, har han lyckats få alla dess partiledare att tala under veckan.

Så långt är allt gott och väl. I Sverige råder föreningsfrihet. Jag tycker till och med att stiftelsen The Global Village är sympatisk såtillvida att den huvudsakligen tycks finansieras av privata pengar. Arbetet möjliggörs av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse, Einar Mattson, Knightec, Stockholms Handelskammare och genom privata donationer. Stiftelsens huvudpartner är Axel Johnson och H&M.
Vilka tokigheter folk väljer att finansiera med sina egna surt förvärvade slantar kan man som klassiskt liberal svårligen ha synpunkter på.

Stiftelsen har givetvis ett i sina egna ögon lovvärt syfte. Givetvis har det huvudsakligen att göra med det evinnerliga problemet med bidragsmigrationen. Deras senaste tanke är, enligt Ahmed Abdirahman, att Sverige är färgblint och därmed varken ser problemen eller kan göra något åt dem.

Där har han förvisso gett sig in i ett getingbo värdigt en superkommunikatör att reda ut. Många vurmare för stor bidragsmigration närmast berömmer ju sig själva för det faktum att de ser världen i svart och vitt. Åtminstone i den meningen att det per definition är oerhört synd om alla med en mörkare hudton än ett medelålders högerspöke till karl som undertecknad. Åtminstone så länge det är högerspöket till karl som får betala för deras ömmande känslor medelst sina egna hårt beskattade pengar.

I SVD meddelar han således att stiftelsen ämnar kartlägga levnadsvillkoren för “de stora invandrargrupperna”. I artikeln mästrar han läsaren med en hel del klokheter.

– I Sverige har vi två miljoner utrikesfödda. Det är allt från norrmän, amerikaner och tyskar till somalier, syrier och irakier, säger han.

– Till exempel tränas inte vårdpersonal i lika hög utsträckning på att upptäcka hudcancer på svarta kroppar. Jag är stolt över att vara svensk och svart. Jag vill äga mitt ursprung och min hudfärg.

När det gäller norrmän, amerikaner och tyskar kan jag kanske tro att just dessa grupper av människor inte känner sig speciellt ovälkomna i vårt land av en mycket speciell anledning. Låt mig skriva er på näsan och helt frankt påstå vad detta kan bero på. Nämligen att dessa tillhör samma kultursfär som pursvenska lintottar.
Vad gäller somalier, syrier och irakier verkar detta generell sett inte vara fallet.

Tittar man på statistiken för hudcancer konstateras snabbt att 8150 personer insjuknade 2019, och dessa stod för 12,7 procent av det totala antalet insjuknande i cancer under det året. Det torde sålunda vara ett integrationsarbete på den berömda marginalen som ska till och genomföras när vårdpersonal tränas att upptäcka cancerformen på mörka hudkostymer. Åtminstone kan det inte på något sätt vara avgörande i det stora hela. För övrigt drabbar hudcancer i mycket större utsträckning lintottar eftersom vi saknar både rikligt med hudpigment och grundläggande solvett.

Det unika med Ahmed Abdirahmans uttalande är att han medger det faktum att det finns skillnader. Tidigare har det, trots att det för de flesta framstår som uppenbart, varit ungefär som att svära i kyrkan. Eller kanske, i förekommande fall, moskén.

Problemets kärna som stiftelsen The Global Village aldrig kommer att medge är helt enkelt att för många kommit för snabbt. Dessa verkar sakna förmågan att anpassa sig på ett rent personligt plan, låt vara att de är ivrigt påhejade av generösa bidragssystem och ett helt och hållet kravlöst samhälle.

Integration kan, och kommer aldrig, lösas av staten. Motsatsen är däremot fullt möjlig och har på ett lysande sätt bevisats av Sverige.
Den som vill kan, vilket absurt nog bevisas av Ahmed Abdirahman själv.
Istället för att försöka klarlägga självklarheter än en gång borde han be sina landsmän att helt enkelt klippa sig och sitt bidragsberoende och göra några knop själva.
Går det inte i Sverige ligger världen öppen för dem!