Demokrati

Allt fler blir de som oroar sig för demokratins utveckling. Eller om det är avvecklingen av densamma. Nya aktörer på marknaden som sysslar med att piska folk till lydnad sätter griller i huvudet på socialister som i grund och botten tycker att folk ska hålla käften stängd och vara lyckliga!

I USA vann en i mångas tycke vulgär och högljudd affärsman folkets gunst i allmänna och rättvisa val. Om inte annat lyckades han under fyra år i vita huset med att inte starta några nya krig, för en amerikansk president är det en imponerande prestation.
Men hur det än var med den saken avpolletterades han prompt nästkommande val och ersattes med en notorisk kladdgubbe. Man tvistar fortfarande huruvida det det valet gick riktigt rätt till.

Det fina i kråksången med USA är trots allt att det finns en mer än teoretisk maktdelning i landet. Mellan presidentvalen byter man folk i andra institutioner och kan på så sätt balansera eländet något. Affärsmannen kunde dessutom ordna en konservativ majoritet i landets högsta domstol. Låt vara att domarna där i ganska stor utsträckning är självgående och därför inte nödvändigtvis avhåller sig från att bita den hand som fört dem till posten.

I Europa har vi våra egna varianter på demokratier, jag tänker då främst på Ungern och Polen.
Jag kallar dem ”varianter på demokratier” eftersom de inte nödvändigtvis följer den Europeiska mittfåran inom politiken. Den mittfåra som till exempel svenska politiker tycker är bäst.
Ungern och Polen ligger ensamma i toppen av att vara EU:s mest homofientliga länder. Just nu kan man utan att ljuga påstå att Ungern leder tävlingen.

Om detta finns faktiskt inte så mycket att orda om. Saken är nämligen den att både Ungern och Polen måste få bestämma själva. Att nästan alla andra länder i EU officiellt tycker annorlunda hör inte hit. Ännu har vi inte, trots att man tar jättekliv i riktning mot det, bildat Europas Förenta Stater.
Att EU:s höga vederbörande önskar att vi redan vore där är en annan sak. De använder bara Ungern och Polens syn på homosexuella som ett slagträ i debatten för att få oss andra att tro på att just absolut lika utfall skulle vara viktigt.

Det anses nämligen vara ytterst demokratisk rätt och riktigt om man kan garantera ett absolut lika utfall per automatik i en given population.
I USA är det en princip som bland annat förfäktas av BLM-rörelsen när det gäller alla afroamerikaner.
I Sverige sliter vänsterister sitt hår för att kunna mota in i allra högsta grad integrationsresistenta MENAiter i det konceptet. För att inte tala om ansträngningarna som görs för att alla barn någon gång skall skaffas behörighet till högskolestudier, även om de för sitt liv aldrig skulle komma på tanken att släpa fötterna efter sig till en skola en minut längre än nödvändigt.

I livets alla skiften blir absolut jämlikhet och ett totalt lika utfall det mest riktiga och rätta som kan uppnås. Då är det lätt hänt att man blir indignerad när någon sätter sig på tvären och säger nej.
Märkligt nog gäller det inte folk som beter sig som primitiva vildar utslängda i civilisationen. Men väl de som utifrån sina egna moralkonservativa kristna värderingar försöker definiera hur deras civilisation ska fungera. Som Ungern och Polen.

Jag är självklart, som varje rättänkande människa, motståndare till tanken att en parlamentarisk demokrati av nuvarande modell har något vettigt att tillföra oss medborgare.
Orsaken är att partierna i riksdagen inte har något annat syfte än att gynna sina egna väljare. Vad man sysslar med är sålunda att oblygt köpa röster, dessutom på kredit. Eftersom kraven från valhenskåren är minst sagt spretiga går det som det går. En randanmärkning är att de flesta av dem som har rösträtt fortfarande inte tycks ha sett igenom sina valda politikers struntprat om det besvärliga parlamentariska läget.
Vad höga vederbörande helt enkelt och totalt oblygt säger är nämligen att folk röstar fel och inte kan begripa det själva. Man talar om politikerförakt, det måste betyda att politikerna föraktar folket. Just det föraktet synes mig bottenlöst.

Demokratin fungerar bara när den utövas på plats i lokalsamhället. När likar får bestämma hur slipstenen skall dras just hos dem själva. Allt annat är förfelat, då börjar man genast yra om att alla ska knös in i samma mall. Att lika utfall måste kunna garanteras för allt och alla.
Vi måste börja med att frigöra oss från tanken att alla är lika. Först därefter kan vi uppnå frihet och kasta av oss statsmaktens förtryck.