Dagspolitisk tjafs

Med höstbudget på gång och just genomgånget val av politiker till den aparta skapelse som kallas ”Svenska” Kyrkan saknas inte diskussionsunderlag för politiskt ointresserade.

Jag betraktar mig just som höggradigt politiskt ointresserad. Just därför har jag kommit mig för att intresseras av de klassiskt liberala lärorna. Låt vara att jag då och då går bärsärk och förfaller till libertarianism, den klassiska liberalismens upproriska tonårskusin.
Dock brukar jag efter några djupa andetag besinna mig.

Om vi börjar med den påstått ”Svenska” kyrkan är den sedan 2000 bara delvis en statlig angelägenhet.
Eftersom svenska politiker av princip bara gör saker halvhjärtat, undantaget bidragsmigration, försvarsmaktslakt och osund värdegrundstillämpning så fattade riksdagen beslutet att ”Svenska” kyrkan skulle fungera som rikstäckande evangeliskt-luthersk folkkyrka. Vidare ska Sveriges statschef, kung som drottning, genom succetionssordningen tillhöra ”Svenska” kyrkan.

Att dö i Sverige utan att blanda in kyrkeriet är också det en helt uppenbart omöjlig uppgift. Även den som säger upp sin tvångsanslutning till föreningen tvingas betala en begravningsavgift.
Mina belackare, vilket jag tror att det finns många av, kommer sannolikt inte få möjligheten att läsa texten jag drömmer om att ha på min gravsten: ”Här ligger jag, dansa och pinka bäst ni vill”. I sådana frågor tillåter nog inte kyrkan att man ger utlopp för sin sjuka humor.

Lagen om Svenska kyrkan slår alltså fast att den ska vara evangelisk-luthersk, rikstäckande och demokratisk.
Just detta med att den ska vara demokratisk leder till problemen med kyrkovalen där de flesta partierna verkar genom så kallade nomineringsgrupper. Faktiskt är det bara Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna som ställer sig utanför det systemet.
Man kan uttrycka det på ett annorlunda sätt. Partierna som som inte verkar genom nomineringsgrupperna ger sina partistyrelser möjligheten att direkt påverka kyrkopolitiken.

Socialdemokraterna vill givetvis ha makt och kontroll, som vanligt, över alla angelägenheter som rör alla människor på minsta vis i Sveriges avlånga land. Centern har delvis samma bevekelsegrunder och bevisar klart genom arrangemanget att de inte alls gillar frihet.
Sverigedemokraternas motiv är helt solklara. De betraktar sig, med viss rätt dessutom, som försvarare av ett kulturkonservativt arv. Fattas bara annat än att högsta partiledningen ska ha ett ord med i laget då!

Att vara demokratisk leder också till en hel del andra problem. De flesta tolkar felaktigt demokrati som att man får göra lite som man vill. Detta leder till en hel del problem inom en påstått kulturbärande institution som ”Svenska” kyrkan.

Man kan exempelvis fråga sig om det är ett reellt krav att vara utövande kristen för att bli präst i svenska kyrkan. Med en ärkebiskop som utropar att Greta Thunberg är profetisk och kyrkan i Limhamn som anser att samma Greta är den nya messias finns det fog för den undran.

Ett extremt exempel, till och med för Sverige, är prästen Lars Gårdfeldt som vägrar viga heterosexuella par. Han anser att den samvetsklausul som ger väjningsrätt till svenska präster mot att viga homosexuella är fel. Eftersom han själv är homosexuell, och uppenbarligen fylld av tonårstrots, tolkar han den som att han kan vägra viga heterosexuella.
Vi kommer förmodligen inte få se ärkebiskop Jackelén ta Gårdfeldt i örat för den uppstudsigheten! Bättre att flyta med och skylla på demokrati, värdegrund och andra principer som genom kyrkans historia aldrig tidigare varit aktuella.

I Sverige är vi nämligen moderna och demokratiska. Det är dessutom viktigare att vara ryggradslös, teologiskt fåkunnig och urvattnat korrekt än att på något sätt uppträda principfast och stringent!

Vad gäller höstbudgeten har MiljöPhascisternas bråkrör Märta Stenevi, eller klan-Märta som hon nu också kallas, förutspått sitt partis eventuella uttåg ur regeringen.
Anledningen är Annies krav på att kunna bygga strandnära hus samt att äganderätt i skogen stärks.

Historiskt har MiljöPhascisterna inte haft problem med att ändra sig under hot. Åsa Romson till och med bölade offentligt 2015 när verkligheten hann ifatt de verklighetsfrånvända miljönissarna och det blev flyktingstopp. Hon uttalade följande: ”Vi har den senaste tiden haft ett antal svåra debatter kring verklighetsbilden.”

Det lär bli en hel del ytterligare debatter om verklighetsbilden inom det partiet, det kan jag lova. Enligt den senaste
SIFO-mätningen får partiet blott 4,2 procent av valboskapens röster. Det är då en uppgång på 0,7 procentenheter!
Med andra ord hänger det på det berömda håret om MiljöPhascisterna klarar riksdagsspärren 2022.

Frågan är då vilket beslut som ger det bästa utfallet i opinionen. Hur ska MiljöPhascisterna göra för att kunna sitta kvar i riksdagen?
Svaret på den frågan är  lika enkel som den är obehaglig för ett parti som i stort lyckats hålla socialdemokratin gisslan under två mandatperioder.
Man ska givetvis, om Annie får igenom sina krav, avsluta regeringssamarbetet så det står härliga till! Hit men inte längre bör vara parollen.
Problemet med handlingsalternativet är att det är föga regeringsfähigt beteende att ge upp så på upploppet till ett nytt val. Speciellt när det redan varit ett jämrans debacle tidigare i år.

Det är därför jag är klassisk liberal. Det blir bara en massa problem när man har en massa statligt som ska lägga sig i och styra. Bättre att låta en eventuell stat sysselsätta sig med det som civilsamhället inte klarar av, exempelvis att skydda gränserna och i övrigt garantera varje enskild medborgares fria vilja att göra som han eller hon vill så länge vi inte skadar andra.
I ett klassiskt liberalt land skulle man slippa mycket dagspolitiskt tjafs!