Coronakommissionen

Coronakommissionen har lämnat in sin slutrapport.

Detta är givetvis välkomna nyheter för ministären Andersson som nu, efter man haft ett par dagars parlamenterande i media, kan strunta i dess slutsatser, arkivera eländet och hasta vidare mot viktigare sker. Som till ett exempel att vinna höstens val.
Vad de sedan ska göra av valvinsten är väl mera oklart i dessa bistra tider. Enligt initierade bedömare inom den socialdemonkratiska rörelsen jag talat med är man i stort vilsen och utan riktigt mål och mening med verksamheten.

Kort sagt kan Coronakommissionens rapport sammanfattas med ingen riktigt verkade begripa vad som hände. Eventuell styrfart på verksamheten kom från Folk(o)hälsomyndigheten som väl mest tyckte ingenting om det mesta.
Allra minst begrep som vanligt de som var satta att fatta de avgörande besluten. Våra politiska ”ledare” och deras för uppdraget rekryterade tjänstekulin.

För människor som hemfallit åt socialistiska irrläror, det vill säga dem som lägger sina röster i valet på något av de i riksdagen representerade partierna, är detta svårt att begripa. De har nämligen fått för sig att riksdagshenen och herrar och damer ministrar och deras tjänstehen så att säga utgör skapelsens krona.
Enligt det synsättet blir det givetvis så att ”Regeringen” kommer bestå av de främsta bland likar och vara befolkad av särdeles kompetenta personer.

I själva verket är riksdagshenen snarare belönade för lång och trogen kaffekokning i någon obskyr lokalavdelning och herrar och damer ministrar de som visat sig kunna skapa bäst allianser. ”Regeringsbildningen” är ett kattrakande av oerhörda proportioner och inte alls nödvändigtvis en spegling av medborgarnas önskan.
Att politiker skulle vilja ha en krishantering som fungerar med någon reda är dessutom ett önsketänkande. Deras tidshorisont är sällan längre än max en mandatperiod. Aldrig någonsin överstiger den slutmålet, en välbetald reträttpost inom det privata näringslivet.

Lite tillspetsat är varje (riks)politiker en Putin i miniatyr i den meningen att en enskild människas väl och ve i det stora hela skyms av politikerns grandiosa självbild och behov att gå till historien som förbättrare av densamma, historien alltså.

Med katastrofer och annat elände, såsom viruspandemier, finns det en grundläggande svårighet som i princip alla kan vara överens om, detta gäller oavsett om man är höger eller vänster i politiken.
De är notoriskt svåra att förutse.

Men ibland händer även det oförutsägbara. Broar blir påseglade, lerskred inträffar, diskotek eldhärjas, tsunamis sköljer in på land, färjor går under på Östersjön och som i detta fallet: viruspandemier härjar planeten.
Om detta finns inte så mycket att säga. Vi kan inte förutsäga allt och för livet självt kan blott och bart en enda helt träffsäker förutsägelse göras, nämligen att vi alla förr eller senare kommer få lämna det.

För en riktig ärkesocialist och andra notoriska vänsterister är detta givetvis en hård karamell att suga på. För dem betyder nämligen denna livets inbyggda osäkerhet att allt inte kan lösas genom lagar, regler och omfördelning av rikedomar. Det kvittar hur de vrider och vänder sig inför detta faktum, allt är inte politik. Det är givetvis en mycket störande insikt för dem. Särskilt i dessa den modernaste av tider när de är upptagna av civilisationsprojektet 2.0, att utplåna den västerländska civilisationen såsom vi känner den och skapa en kökkenmödding¹ av alltihopa.

Tittar vi på den förevarande, eller om det nu ska betraktas som nyligen genomgångna, dödsmördarpandemin kan vi slås av ett enkelt faktum. Precis som det brukar vara är det den äldre delen av befolkningen som tagit den stora smällen. Och även om manfallet därstädes synes högt har inte överdödligheten i Sverige precis rakat i höjden.

Detta ger oss en lärdom mer än allt annat. Nämligen att coronaviruset härjat på det sättet som vi kunde förvänta oss eftersom virus tenderar att drabba äldre människor med svagare immunförsvar. Det är så, och det behöver man inte vara disputerad för att förstå, att äldre har en förväntad mindre livslängd kvar än yngre.

Att sjukvården haft en hög belastning är inte mycket svårare att begripa. Sverige är det landet i Europa som ligger bland de sämsta när det gäller intensivvårdsplatser. Sverige har cirka 4,89 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare. Europasnittet ligger på 11,5 platser per 100 000 invånare. Den som är intresserad kan göra matematiken själv.

Vi kan plussa på att sjukvården därtill har slutat med ovanan att hålla sig med dyrbara beredskapslager av olika nödvändigheter. Sådant anses nämligen belasta den övriga verksamhetens budget i alltför hög utsträckning. Dessutom är det ju så att sjukvårdens, som det heter på modern managementsvenska, ”kärnuppdrag” väl knappast är att erbjuda sjukvård?

Sverige är mig veterligen det enda landet i Europa där ett socialistiskt fackförbund, Kommunal, har larmat om att äldrevårdspersonalen måste bli bättre på det språk som talas i landet. Nämligen svenska.
Slutsatsen av detta är givetvis uppenbara. För att uttrycka det milt framstår det som suboptimalt att de som arbetar med att ta hand om skyddslösa äldre människor med dåligt immunförsvar inte till fullo kan tala, eller förstå talade eller skrivna instruktioner, på svenska.

I princip kan man också påstå att inget blir bättre om dessa människor bor trångt och tillsammans över generationsgränserna. Det är också så att vissa människor i deras ghetton är mer eller mindre helt oemottagliga för all information som inte översätts till deras tungomål.

Rent generellt kan vi nog påstå att de slutsatser som Coronakommissionen dragit får anses rimliga och självklara. Politikernas egna slutsatser är givet ointressanta, dessa är nämligen inte med nödvändighet förankrade i den verklighet som du och jag lever i. Problemet som återstår att lösa är hur vi ska få dem som röstar på riksdagspartierna att begripa att det inte hjälper att försöka med dem ett varv till.

Förslag på lösningar mottages tacksamt!

1. En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern. Ordet kan i överförd betydelse även användas nedsättande om något som anses vara skräp eller en enda röra.