Civilsamhället #1

Du och jag, vad har vi för möjligheter och förmågor? Vad kan vi gemensamt åstadkomma om vi lägger manken till och bestämmer oss för att lämna statsmakten bakom oss?
Vad kan kan klaras genom att arbeta med och för civilsamhället?

Tvättäkta libertarianer brukar skälla mig för att vara en erbarmlig socialist. Jag kan inte påstå att jag lider särskilt mycket av deras klagolåt. Orsaken till det är att de är ganska svåra att ta på allvar.
Deras drömmar om frihet, eller snarare nedstörtandet av samhället till grus och aska, delas inte av mig.

Inom den grupp som kallar sig tvättäkta libertarianer urskiljer sig två huvudinriktningar.
De yngre som vanligtvis önskar att allt knark skall legaliseras NU och horhus uppföras i varje kvarter. Samt de äldre som för långa och svårbegripliga teoretiska resonemang om frihandel, allmänningar och ekonomiska skolor som funnes det ej en morgondag.
Vilken tur, brukar jag tänka, att jag är en klassisk liberal som bara önskar att vara fri från förtryck!

Min utgångspunkt är istället realpolitisk. Vi har vad vi har och får gräva där vi står.
Till yttermera visso har jag ingen större önskan om att det ska utbryta ett renande inbördeskrig. Transitionen till ett friare samhälle med en minimal statsmakt skall ske med fredliga medel, åtminstone om jag får ett ord med i laget. Låt vara att de nuvarande överherrarna och damerna gör sitt bästa för att så inte ska bli fallet.

Civilsamhället utgörs av oss medborgare. Om vi önskar en högre grad av frihet kräver det att vi tar mycket mera ansvar. Givetvis beror det på hur långt projektet frihet ska drivas.
Det kan exempelvis låta enkelt att avskaffa statens läroplaner för skolan och kännas skönt att slippa pynta upp med skattepengarna som det kostar.
Men även fortsättningsvis ska ungarna lära sig läsa, skriva och räkna. En och annan kung och drottning ska de också ha koll på. Det är alltså läge att på allvar fundera på hur vi löser skolfrågan. Ett stalltips är att just den inte är oöverkomlig. Utbildningsformerna kommer bara bli mer diversifierade. Vissa kommer säkert undervisa sina barn hemma, andra kommer gå samman med andra föräldrar och finansiera skolor.

Social omsorg om samhällets svaga och äldre människor är något som myndigheter definitivt inte skall sköta. Vådan av detta är att verksamheter konkurrensutsätts på skakiga grunder och att folk anställs av arbetsmarknadspolitiska skäl snarare än kompetens.
Den som inte håller med mig är då skyldig att förklara varför äldreomsorgen känner sig nödgad att extrautbilda personal i svenska och grundläggande hygien. Värdegrunden inom omsorgen är säkert oantastlig. Men jag har hellre än väl fungerande omsorg än vackra dokument.
Även här kommer sannolikt formerna för utförandet att bli mer diversifierade.
Man kan till och med tänka sig att framtidens svenskar anser att det nya svarta är generationsboenden istället för årliga semesterresor till exotiska stränder.

Den övergripande frågan som vi måste ställa oss är vad myndigheter som verkar nationellt, regionalt och kommunalt kan göra bättre än oss själva.
Fast det största problemet, den riktigt obehagliga frågan vi måste ställa oss, är nog vad vi anser att myndigheter ska lösa för oss på grund av ren lättja?
Vi anser kanske att myndigheter skall lösa problem åt oss eftersom vi betalar en massa skatt som vi får jobba hårt för att samla ihop!

Det kan vara så, vänner och ovänner, att vi förväxlat ekonomiskt välstånd med frihet. I framtiden, i mitt idealsamhälle, kanske vi får mer frihet till priset av mindre ekonomiskt välstånd. Kanske mest för att vi alla måste växla ner lönearbetet till förmån för det oavlönade arbetet i civilsamhället. Men även för att samhället inte kommer ställa upp med olika former av trygghetssystem för alla och envar. Vi får helt enkelt förlita oss på vår egen förmåga i större utsträckning.

För mig är det dock inget pris att betala för att slippa en statsmakt som lägger sig i mitt liv. Jag är övertygad om att fler än jag tycker så!