Budgettankar

Vår nya ”regering” har avfattat sin första budgetproposition.

Som förväntat är synpunkterna på densamma vilt spretande beroende på vem man frågar.
Ultrasocialisterna i riksdagen, det vill säga de partier som inte ingår i regeringsunderlaget, gråter blod och förutspår Sveriges snara utplåning. De lite mindre ultrasocialistiska partierna, de som ingår i regeringsunderlaget undantaget SD, anser att budgetproppen är guds gåva till mänskligheten.

SD, vilka per definition faktiskt är ultrasocialister fast av en äldre modell som skilde på folk och folk, och som bevisligen låter de ”borgerliga” regera mer eller mindre på nåder sitter mest och myser.
Bevisligen fick man igenom ett av sina hjärtebarn, nämligen att A-kassan blir kvar med pandemihöjningen. Då kan man ta att alla tråkningar kring vallöftet om sänkning av drivmedelspriserna som mest blev mindre än en ynka tumme.

Så skall en politisk slipsten dras. SD begriper att flörta med den så kallade arbetarklassen, i vad mån en sådan kan sägas existera i Sverige.
Klimatfascisterna och bilbranschen tycker givetvis det är illa vara att medelklassens elbilar inte längre kommer subventioneras med skattepengar. Vi som står för skattepengarna tycker däremot det känns helt i sin ordning.

Självklart har även statsbidragen till kommunerna varit på tapeten. I Sverige har vi nämligen den ordningen att kommuninvånare på olika sätt och vis betalar en massa skatt till statskassan som sedan ska fördelas tillbaka till kommunerna.

Detta anses mycket solidariskt och riktigt eftersom vissa kommuner är osolidariska nog att ha rikare invånare än andra. Vidare anses varken kommuner eller deras invånare, fattiga eller rika, ha förstånd nog att använda pengarna efter eget huvud.
Dessutom inträffar det nog, tror jag, en magiskt transformation av pengar som passerar staten först. De blir helt enkelt lite finare efter att ha smörjts av statliga byråkrater.
Sålunda blev det ett väldans hallå eftersom statsbidragen inte ökades på.

Är man som undertecknad klassiskt liberal borde den naturliga gången vara att kommunerna, givetvis efter noggrant övervägande och bara i yttersta nödfall, gav nådegåvor till staten.
Det är sannolikt något vi kan fortsätta drömma om. För varje budget som en ”finansminister” lägger fram för beslut i kammaren trumfas nämligen myten om staten som alla lösningars moder in ytterligare.

Jag kan tänka mig att staten i huvudsak ska hand om domstolsväsende och territorialförsvar. Möjligen behövs någon form av överordnad poliskår och gränsskydd också, samt en utrikesförvaltning med ambassadörer och ambassatriser som företräder oss ut i vida världen.
En statschef bör också vara på plats. Trots att jag är republikan i själ och hjärta kan jag tänka mig att behålla kungahuset eftersom det så att säga är ett väl inarbetat koncept.

I övrigt finns det inga skäl att misstro kommunerna om deras kompetens att sköta ruljangsen. Begreppet ”kommuner” använder jag av praktiska skäl. Det verkar vara en lämplig administrativ nivå, helt enkelt.

Utan en massa onödig barlast skulle framtida budgetstrider i riskdagen kunna avgöras på högst några dagar, till lättnad och glädje för riskdagshennen som i en klassiskt liberal värld bör vara angelägna att i minsta möjliga mån vara inne och peta i sina väljares liv. Helst inte alls, givetvis.

En så enkel sak som inträdesavgiften till statliga museum visar att vi står långt ifrån mitt idealsamhälle. I den föreliggande budgeten vill man nämligen ta bort ”gratis inträde” och tvinga våra museum producera intressanta utställningar som är värda att ta betalt för.

Detta har fått ärkekonservativa twittrare att ställa till liv och kiv. Vilket bevisar att även synbarligen belästa människor har svårt att skilja mellan ”gratis” och ”skattefinansierat”. Dessutom är det ingen faktiskt tror att svensk historia eller konst per definition har en särskilt integrationsfrämjande aspekt att räkna med.
Många med mig har dragit slutsatsen att ett icke föraktligt antal av våra bidragsmigranter synes hata nästan alla aspekter av Sverige förutom vår generösa bidragspolitik och havererade kriminalpolitik.
Det är högst oklart om de alls intresserar sig för någon vidare bildning om vårt land.

Sålunda, ”finansminister” Svantessons budget är, trots glädjen i att folk ska betala för sina besök på statliga museum, ett eländigt hopkok som vi lika gärna kunde vara utan!