Brott och Straff
Vi måste tänka över vår syn på brott och straff. Helt uppenbarligen kan inte alla brottslingar rehabiliteras. Synen på brottsoffer är primitiv. Tanken på att en alltmer förfinad lagstiftning löser problemen håller inte.
Låt mig börja med synen på brottsoffer.
Det är helt fel att människor som utsätts för brott skall behöva flytta på sig. Tyvärr verkar det vara vanligt förekommande när unga utsätts får kriminaldårars härjningar. Det kan vara så att man behöver byta skola, till och med bostadsort, för att komma undan.
Den allmänna rättskänslan säger att det är fel eftersom jag tycker att det är offret som straffas.
Vad kan man tro att unga människor som förnedringsrånas tänker om samhället och vuxenvärlden när de straffas dubbelt och rånarna nästan inte alls?
Problemet är givetvis den förhärskande synen på att brottslingarna inte hålls till etthundra procent ansvariga för sina handlingar.
Det verkar vara en syn som genomsyrar hela vårt rättssystem. Det verkar vara brottslingarna som är offer.
Det är offer på grund av sin uppväxt under knapra förhållanden. Det är offer för magiska samhällsstrukturer. Det är offer för ditten och datten.
Enligt gängse teorier har alltså något gått fel som med rätt åtgärder kan rättas till. Jag kan väl hålla med om att något blivit fel. Men frågan om det låter sig rättas till är väl mer tveksam.
Kvinnor som misshandlas av män ska heller inte, om de inte själva uttrycker en sådan önskan, behöva flytta på sig. Det är misshandlaren som ska straffas. Inte offret.
Det senaste åren har sexuellt våld varit på tapeten. Det är här som man sätter sin tilltro till en förfinad lagstiftning.
Problemet med det är att det i många fall är ord som står mot ord. Eftersom domstolar inte sysslar med rättvisa, de har att avhandla vad som kan bevisas, blir avgörandet i många sådana fall knivigt hur man än vrider och vänder sig.
Det enda rimliga vägen här är faktiskt en moralisk uppryckning. Eftersom det ofta är män som är misstänkta förövare i sådana här fall är det faktiskt vi som får skärpa till oss.
Givetvis får många dåndimpen när man börjar tala om moral. Jag undrar då om dessa har något bättre att komma med? Om något skiljer oss från djuren är det väl moraliska överväganden?
Ett djur gör vad det behöver. En människa kan (oftast) reflektera över sina handlingar.
För dem som saknar förmågan att reflektera har ett civiliserat samhälle särskilda institutioner där man kan få tillfälle att öva upp den förmågan. De kallas för fängelser.
Man kan notera att en studie från Lunds universitet konstaterar att 60 procent av dem som dömts för våldtäkt är första eller andra generationens invandrare.
Man kan formulera det lite annorlunda, nämligen att de som dömts för våldtäkter skulle vara vara 60 procent färre om inte första eller andra generationens invandrare begått dem.
Tyvärr har rapporten från Lund effektivt förtigits av de som sätter dagordningen i Sverige, det vill säga vänstern.
Man får anta att våldtäktsmännen är offer på grund av sin uppväxt under knapra förhållanden. Det är offer för magiska samhällsstrukturer. Det är offer för ditten och datten.
Men mest av allt är de sannolikt offer för en fruktansvärt rutten syn på kvinnor. Precis som en del svenska ”män” som kladdar och har sig.
Något som helst eget ansvar verkar de hur som helst inte ha!
Klankriminaliteten med ursprung i landets så kallade utanförskapsområden ska vi väl inte ens tala om. Där kan det konstateras att vänsterprojektet Sverige helt enkelt skitit i det blå skåpet.
Jag är den första att hålla med om att de kriminaldårarna verkligen har gjort ett smart val. Att bedriva den brottsligheten i ursprungslandet var nog förknippat med skyhögt större risker än i Sverige.
Det är alltså dags att lyfta upp frågan om brott och straff på bordet. Jag behöver hjälp av presumtiva väljare och övriga intresserade att bena ut hur det skall hanteras.
Som av en händelse valdes jag i helgen in i Klassiskt liberala partiet styrelse. Ni har en bra chans att påverka mitt arbete med ett nytt partiprogram!
Frågan kan inte vänta tills efter valet 2022!