Bostadsmarknaden

Visst skulle det smaka med en liten sommarstuga i Grötviks hamn.  12 kvadratmeter till det facila priset av 1 650 000 skattade kronor!

Eller ett mer permanent boende utanför Halmstad. Ett relativt oansenligt hus med utsikt över, och ständigt brus från, den vältrafikerade Nissastigen. 106 kvadratmeter plus källare och garage som stack iväg 65 procent i en hätsk budgivning. Men då ingick också en icke så politiskt korrekt oljepanna och originaltak från 1948 som med nödtvång måste läggas om ganska snart.
Den i huset mystiska lukten fick man på köpet!

Vad som är lite kul när jag språkar med omgivningen om mina bostadsplaner är emellertid över hur alla häpnar över de låga priserna Halmstad, möjligen undantaget sommarstugan i Grötvik. Kvadratmeterpriset på den motsvarar tydligen vad man får punga ut i Stockholms innerstad.

I Göteborg, där jag tjänar mitt dagliga levnadsbröd, motsvarar slutpriset för de 106 kvadrat jag skrev om innan inte ens startpriserna.
En fråga man kan ställa sig sig är hur det blev såhär?

Den socialistiska förklaringen är, hör och häpna, bland annat att en avgörande orsak skulle vara mäklarnas arvoderingssystem.
Tanken är då att mäklarna genom trolldom och magi lyckas pressa upp priserna för att tjäna mer pengar. Lösningen blir då lika socialistisk som skenbart enkel. Begränsa mäklarnas arvoden!

Ett mycket avgörande problem med den synen på sakernas tillstånd är att det är fler än en part med dollartecken istället för pupiller inblandade i leken. Nämligen säljaren. Vänligen notera att det inte per definition är fult att vilja göra sig en hacka, även om notoriska vänsterister givetvis önskade att så var fallet.

En annan favorit bland socialister är att det förekommer en skriande brist på billiga bostäder som måste lösas med kommunala och statliga initiativ.
Men den förklaringen är åtminstone delvis felaktig. Att det finns många människor som behöver någonstans att bo stämmer ju. De flesta invånarna i Sverige, faktiskt en absolut majoritet, har också möjlighet att tillbringa dygnsvilan under tak och mellan fyra väggar.
Problemet är bara att de vill flytta någon annan stans . Företrädesvis inte till något kommunalt och/eller statsfinansierat schabrak. Man vill till och med äga bostaden själv och slippa den allra minsta känsla av påtvingat kollektiv.

Ibland får det rent förskräckliga resultat. Senast i Malmö när integrationskåta politiker och tjänstehen ombildade kolossen ”Kinesiska muren” i Rosengård till bostadsrätter, som för övrigt är en särskilt perverterad upplåtelseform, och tvingades köpa tillbaka eländet eftersom projektet såsade ut i vänstervarv.
Innehavarna av bostadsrätterna har för övrigt sett sina satsade pengar gå upp i rök.
En pikant detalj i sammanhanget är att bråkröret Märta inte bor mer än en elcykeltur från ”Kinesiska muren”.

Om vi lägger till problematiken med olika byråkratiska hinder, verkliga och inbillade, så har vi en bra förklaring till dagens situation.
Vad skulle exempelvis hända om folk slapp betala skatt på försäljningar av villor och bostadsrätter?
Ett mycket rimligt antagande är att fler skulle sälja, om det nu exempelvis fanns tillräckligt med smarta seniorbostäder att flytta till. Men det går inte, för politiska beslut och byråkratiska hinder lägger krokben för byggandet.

I Halmstad har man dessutom i ett försök att vädja till kommuninvånarnas solidariska förmågor satt sig och räknat ut invånarnas tillgång till gröna ytor. Föga förvånande visade det sig ett samband mellan de olika områdenas etniska dominans och tillgång till grönytor.
Ju mer MENA området var desto mindre tillgång till grönyta. Givetvis undantaget de mest centrala delarna av staden som ändå bara bebos av de väldigt hippa som önskar krypavstånd hem från krogen.

För övrigt kände de som bodde i områdena med otroligt stor tillgång till grönyta till detta faktum från början. Det var sannolikt en av anledningarna till att det bosatte sig där. Samt att de har nära till Tylösands golfklubb, som isig är en rent ohemult stor grönyta.
Det var nog därför de protesterade mot kommunens planer att bebygga området. De har helt enkelt betalt lite extra för att slippa beblanda sig med dem som ingen tillgång till grönyta har!

Faktum är, och därför må vi inte tala om det, att en mycket avgörande orsak till att bostadsmarknaden är som den är, helt enkelt har att göra med att folk önskar bo där inte andra av annat slag bor.

Det är så pass många som vill det att priserna drivs upp och systemet proppas igen. Att vi i princip kan trycka upp nya pengar ur tomma intet gör inte saken bättre. Det kommer då förr eller senare, när är beroende på vem man frågar, att uppstå någon form av ränterekyl. Vad som inträffar då är att folk riskerar att få gå från gård och grund medans vi skatteslavar får rädda bankerna.

Till MiljöPhascisternas kongress, och även såsseriets, kan vi uppdra att försöka lösa den knuten utan att ropa på förbud och regleringar. Där har klimatdiktaturens vänner något att bita i nästa gång de skriver motioner under maskrosvinets ljuva berusning.

Själv ser jag framtiden an med tillförsikt. Tak över huvudet har jag precis som majoriteten av Sveriges befolkning.
Tid nog dyker det nog upp något även för mig på bostadsmarknaden.