Blir allt bättre?
Givetvis blir allt bättre med en klassiskt liberal politik.
Allt mellan himmel och jord kommer nämligen förändras när vi tar ifrån politiker och byråkrater makten att lägga sig i den enskildas liv och leverne.
Från det stora, att gemene man slipper överstatlighet som EU, till det lilla, att föräldrarna som hystar upp pengar till byskolan kan få prioritera det deras ungar behöver, förverkligas när valmanskåren kommer till insikt om ett mycket enkelt faktum. Nämligen att självbestämmande trumfar socialismens våta filt.
Det är inte ens en vacker tanke att målsättningen med allt mänskligt liv ska vara ett lika utfall. Orsakerna till det är många, en av dem är att alla människor inte bar har olika förutsättningar, de har också olika drömmar.
Vad socialismen så febrilt försöker göra är att likrikta oss.
Vi ska tvångsmässigt acceptera relativismen som en målsättning i sig själv. Man förstår att det betraktas som en eftersträvansvärd norm om man betraktar Sverige idag, ett kulturellt sammelsurium där alla ska passas in till varje pris.
Ett uppenbart problem är att man får svårt att förklara det som avviker från vad som betraktas som kulturellt riktigt och rätt.
Frågan i Sverige är om något egentligen får betraktas som kulturellt avvikande? För trettio år sedan skulle vi nog skakat på huvudet om någon talat om ”barnsoldater” i Sverige, då betraktades det som alltför kulturellt avvikande.
I dag när vi per definition har barn som springer omkring och beter sig som en form av soldater är det nästan ingen som vill se det ur ett kulturellt perspektiv. Det finns en hel drös andra förklaringsmodeller, social utsatthet är väl den främsta, men absolut inget kulturellt perspektiv.
Samtidigt är den enda egentliga skillnaden mellan Sverige nu och Sverige då att den kulturella homogeniteten är mindre idag än då.
En intressant slutsats som vi kan dra är att den sociala utsattheten beror på kulturella skillnader, uppenbarligen gäller också det omvända förhållandet. Kulturella skillnader ger social utsatthet. Det sista får vi dock inte yppa högt eftersom det per definition betraktas som rasism.
I socialistens kulturelativistiska världsbild är det nämligen så att alla människor per definition är snälla och rara typer. Om så inte är fallet så ligger det åtminstone i deras natur att vilja bli det. Om de ändå inte blir det ligger felet hos någon annan än människorna själva, dock inte i själva samhällssystemet eftersom det per definition är perfekt då socialisterna själv konstruerat och byggt det.
Och då står man där med skägget i brevlådan och kan inget ta sig till för att rätta till det.
I ett klassiskt liberalt samhälle inträffar då det att lokalsamhället huvudsakligen får reda upp problemen utan statlig hjälp.
Vad som exempelvis kommer hända i Malmö är svårt att sia om. Men en sak är säker, sannolikt får politikerna därstädes prioritera hårdare när inga utjämningsbidrag trillar in. Vi får antaga att exempelvis Märta Stenevi och hennes kamrater frivilligt avstår en större del av sin lön för att hjälpa till, icke skattefinansierad empati med ”fattiga och utsatta” i Malmös mindre bemedlade områden måste väl fungera lika bra som empati via skattesedeln?
Vi andra, vi som inte delar socialisternas uppfattning om lika utfall, får möjligheten att prioritera själva. Det är ju egentligen det enda vi vill. Att slippa bli vallade som får och tvingade till olika saker.
Det som socialisterna är rädda för är självklart att de kommer förlora makten att kunna tvinga oss till allehanda saker i solidaritetens namn. Sannolikt får industrin som tillverkar olika former av ångestdämpande mediciner ett kraftigt uppsving.
Vad som också inträffar är att Sverige i ordets verkliga betydelse kommer omfattas av mångfald. Likar kommer söka sig till de sina och unika lokala lösningar kommer prövas, permanentas eller förkastas.
Allt mellan himmel och jord kommer sannerligen förändras när vi tar ifrån politiker och byråkrater makten att lägga sig i den enskildas liv och leverne. Det är just det som de fruktar och därför håller de emot. Det är dags att ändra på det nu!