Bland Kriminaldårar och Löst Folk i det Bidragsindustriella komplexet

Sverige är som bekant landet där vänstern bejakar det mesta. Det finns egentligen bara en sak som de absolut inte på några villkors vis är beredda att acceptera.
Att man anpassar sig till Sverige!

Det leder till att det uppstår en del underliga situationer i Sverige, sådana som man helst inte vill se utan en skämskudde till hands att dölja sig bakom när det blir för pinsamt.

Jag trodde att botten var nådd när jag hörde talas om polisens försök att mäkla fred i den senaste gänguppgörelsen i Göteborg.
Av så kallad blåljuspersonal hörde jag idag att den ena av de inblandade klanerna har en viss förkärlek att prata ned (eller som det heter på fackspråk; gola) konkurrenterna i området. Detta för att bli lämnade i fred och kunna sköta sin egna (knark)affärer.

Enligt tillgängliga uppgifter skall polisen varit på plats vid skjutningen. Det tyder kanske, som polisen menar, på höggradigt motiverade kriminaldårar. Eller, om man så vill, på att våra klankriminella invånare fullständigt och oåterkalleligt tappat alla hämningar och struntar i samhällets lagvårdande instanser. Läsaren får göra sin egen tolkning.

Om det stämmer är det givetvis allvarligt fel på många olika sätt. För rättsvårdande myndigheter skall ingen mannamån råda. Alla kriminaldårar bör behandlas lika.
Å andra sidan kan det mycket väl vara så att det för en underbemannad poliskår inte finns möjlighet att agera med eftertryck hela tiden.
Knipan man sätter sig i då är att de klan-kriminella uppfattar motståndet som mjukt och får självförtroende. I detta fallet självförtroende nog att mer eller mindre avrätta folk på öppen gata.

Möjligen vaknar gemene hen till när samma sak inträffar i deras villaområden. Då är det försent.

I hela Sverige har man problem med att vissa mycket specifika grupper har stora svårigheter med att ta till sig väsentlig samhällsinformation.
Det flyter för de flesta i dessa grupper på ganska bra ändå. Några särskilt avancerade kunskaper i talad och skriven svenska behöver man inte för att hanka sig runt i det bidragsindustriella komplexet.

Om det nu någon gång händer att man behöver träffa någon som inte kraxar på hemlandets tungomål går det att fixa tolk.
Men från tid till annan blir det skarpt läge. Mycket information av rätt sort måste ut på kort tid, problemet är att den måste ges till fel sorts individer som är av ett stort antal.

Det är nu skämskudden åker fram för andra gången idag.

I Stockholm, som om man tittar genom ett par socialistiska glasögon kan beskrivas som en kulturell smältdegel, har man noterat att så kallat utsatta grupper är underrepresenterade i vaccinationsstatistiken.
Dessa grupper av människor bor ofta trångt. Jobba hemifrån går inte, om de nu har något jobb, i serviceyrkena de har. Ur smittspridningssynpunkt är det en mardröm.

Stockholm har därför beslutat att börja med något så apart som transkulturella tolkar.
Ja, ni läste rätt, transkulturella tolkar!

Sent skall syndaren vakna. När hen vaknar så hanteras problemet yrvaket och ansvarslöst.

I den bästa av världar, det vill säga inte i vårt Sverige, skulle problemet aldrig uppstå eftersom höga vederbörande för väldigt många år sedan skulle insett fördelen med att vara ett etniskt och kulturellt homogent land.
Tyvärr är det så att världssamvetet ömmar för många av svenskarna. Att omfördela välstånd har blivit ett reflexartad sätt att slippa skämmas för att vi har det relativt bra här i landet.
Bäst vore givetvis om fler än några få av oss bejakade det faktum att en absolut millimeterrättvisa aldrig kan uppnås.

Men så är det alltså inte. Om inte Sverige har tillräckligt med problem så tar vi uppenbarligen helt frivilligt emot fler som kan göra till ännu större problem.
I båda redovisade exemplen människor som omöjligt kan integreras i samhället. Därtill är de för många, för avvikande och alldeles inpiskade i ett bidragsindustriellt komplex som till varje pris ska tycka synd om dem.

Det måste bli ändring på det snarast!