Biståndspolitik
Det finns ett land som utmärker sig extra mycket som mottagare av svensk bistånd. Landet jag talar om är Sverige.
För ett oinformerat skattehjon kan detta höras märkligt. Orsaken stavas givetvis avräkningar för ”flyktingmottagning”. Rekordet slogs föga förvånande 2015 när hela 22 procent av det svenska biståndet användes för att hantera massmigrationen till landet.
Om man använder sig av globalistföreningen FN:s mål om att avsätta minst 0,7 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) till bistånd finns det bara ett land som avsätter mer till egen ”flyktingmottagning”, Tyskland.
Vad tyskarna gör är emellertid deras sak att hantera och inte någonting som jag kan ha några synpunkter på.
Att svenskt bistånd används till att hantera flodvågen av kulturellt aparta individer till Sverige orsakar givetvis mycket huvudbry hos vänsterblivna.
Som de ser saken är det en konfliktsituation att ta pengar som kunde förslösas på korrupta regimer utomlands för att hantera de inhemska problem som uppstår i Sverige när folk en masse kommer hit.
Anledningarna till detta är givetvis mycket enkla att förstå.
För det första hatar de svensk kultur och önskar i egentlig mening inte att bidragsmigranterna ska integreras i samhället. Istället vill de att vi svenskar ska sugas upp i den österländska mysticism och afrikanska primitivism som bidragsmigranterna enligt dem representerar.
För det andra är det, enligt deras åsikt, viktigt att slå vakt om Sverige ”som en humanitär stormakt”. Det gör man givetvis bäst genom att öppna flickskolor i Afghanistan, som därefter prompt slås igen när USA tröttnar på debaclet, och ge konstgjord andning till primitiva och korrupta afrikanska gangsterstater.
Inte att förglömma är så kallat ”klimatbistånd” som givetvis är en ren charlatanverksamhet. Att Sverige ändrar jordens klimat genom att under hot om våd pungslå medborgarna på deras pengar och fördela dem i världen är en socialistisk feberdröm.
För det tredje är det självklart roligare att vara utsänd hjälparbetare i ett behagligt subtropiskt klimat än att åka ut till ”ett utsatt område” i Sverige för att hjälpa till.
Att leka kolonialmakt är givetvis enklare än att beskåda eländet på hemmaplan!
För det fjärde missar de vänsterblivna ett oomkullrunkeligt faktum. Den absoluta majoriteten av alla pengar hamnar fortfarande utomlands.
När jag räknar mig igenom de senaste tio årens bistånd så är genomsnittssiffran för hur mur mycket som används i Sverige drygt 10 procent. Ungefär 90 procent skickas alltså fortfarande ut på andra öden och äfventyr i stora vida världen.
Klassiskt Liberala Partiets syn på bistånd är mycket enkel.
Den som vill är fri att lägga hur mycket pengar som helst på att hjälpa människor var som helst i världen, den som inte vill ska inte behöva lägga ett öre.
Att vi tycker så beror givetvis på att staten inte alls har att göra med vad deras medborgare prioriterar som viktigt respektive mindre viktigt. Då är det givetvis fel om staten bestämde vad till och vart medborgarnas pengar skulle skickas.
Vi anser att offentlig förvaltning enligt Klassiskt Liberala Partiet i princip endast ska omfatta rättsväsende, utrikespolitik, krigsmakt och lagstiftning. Däri ingår alltså inte någon form av biståndspolitik, möjligen undantaget nödhjälp till våra närmsta grannar i händelse av krig och katastrofer.
Det finns givetvis en stor fördel med Klassiskt Liberala Partiet biståndspolitik som våra kritiker alltid glömmer att nämna.
Den innebär per definition att de mer samvetsömma delarna av Sveriges befolkning inte har något tak för var de kan lägga av egna resurser. Det som nu är föremål för strider och kattrakande i riskdagen är med Klassiskt Liberala Partiets modell ett minne blott.
Ingen kan heller utesluta att människor blir mer givmilda om de slipper tvång, undantaget de mest förhärdade av vänsterblivna som inte tror någon annan sig själv om gott.
Vad Klassiskt Liberala Partiet med andra ord säger är att det ska vara upp till var och en bestämma. Det kallas för frihet och socialisterna hatar det!
