Betalningsproblem

Det är på något sätt förtröstansfullt att ministrar i Sveriges regering har betalningsproblem. Saken blir på så sätt avdramatiserad.

Men innan vi går in på det ämnet kan vi rekapitulera riksdagskandidat Jönssons erfarenheter på området.
För en ungefär 12 år sedan befann sig undertecknads liv mer eller mindre i fritt fall. Missbruk av droger, psykisk sjukdom och oförmåga att sköta ett jobb innebar, förutom en neslig skilsmässa, att skuldberget för eder riksdagskandidat blev ett hart när oöverkomligt problem att kämpa mot. Jag gav helt enkelt upp och struntade fullständigt i det.

Men vindarna vände. På ett behandlingshem i mörkaste Norrland lärde tålmodiga terapeuter mig att hantera de demoner som trots att jag försökte dränka dem i droger alltid simmade upp till ytan.
Jag kunde efter ett tag lämna Norrlands djupa skogar för att som en nykter man anträda arbetslivet igen och börja göra rätt för mig.

Gott så. En lagom desperat arbetsgivare anställde mig, man får tacka högre makter för att folk med min suspekta yrkeskunskap är notoriskt svåra att få tag på, och lyckades till och med ordna fram en trevlig andrahandslägenhet i ett av Lunds bättre områden.
Livet lekte och jag kommer ihåg att jag investerade en del av den första löneutbetalningen i en rejäl cykel.

Men säg den lycka som varar. Snart nog fick den svenska byråkratin i form av Kronofogdemyndigheten tag på mig och krävde återbetalning av forna tiders synder. Jag kan meddela att det inte var ett helt obetydligt belopp som jag lyckats förskingra för fastighetsägare och andra borgenärer.
Genom att betänka visdomsorden från före detta statminister Göran Persson, att den som är satt i skuld är icke fri, lyckades jag dock med konststycket att rida ut också den stormen. Fast det tog givetvis en ohemul tid och är inget jag rekommenderar någon.

Åter då till Annika Strandhäll och hennes notoriska svårigheter att betala räkningar i tid.
Ett gott råd från en något äldre man till en yngre kvinna är att hon per omgående ska sluta med sådana dumheter. För dumheter och slarv är vad det är, det vore tacknämligt om hennes chef och kolleger upplyste Annika om detta.
Som chef över Sveriges ministrar kan statsministerrinnan Magdalena Andersson dessutom erbjuda Annika att under en period korta av arbetstiden något litet för att ta kontroll över sin helt uppenbart spretiga och ogenomträngliga privatekonomi.

Vanligtvis är det så att de flesta räkningar i vårt moderna tidevarv, såsom prenumerationer och andra fasta månadskostnader med fördel kan betalas automatiskt för den som så önskar.
Jag försöker så långt det går att ordna med överföringar årsvis om det är möjligt, det tycker jag Annika också kan försöka med. Om inte det går rekommenderar jag månadsvisa fasta betalningar. Se till att försöka lägga dem på i stort sett samma datum varje månad då kontot är laddat!

Att göra en vana av att en gång per månad sitta ner och i stora drag gå igenom sina utgifter har jag funnit vara en god gärning. Det finns sannolikt inte enda i Sverige förekommande bank inte som kan erbjuda sina kunder ordentliga översikter av månadens kostnader. Åtminstone för oss som har den otrevliga vanan att betala i princip allt med kort, vi är sannolikt den mest registrerade populationen i världshistorien.
Om inte annat kan man sitta där och skämmas för fula ovanor. I mitt fall ledde det att jag styrde upp snusinköpen från enskilda dosor till hela stockar, allt annat är ren och skär kapitalförstöring (under förutsättning att man kommer ihåg att ta med sig en dosa från stocken när det hastas till jobbet på morgonen).

Men det viktigaste av allt är att våga ta hjälp om hanteringen av privatekonomin blir oöverkomlig, vilket den verkar vara i Annika Strandhälls fall.
Annika Strandhäll bör alltså snarast möjligt ta hjälp av budgetrådgivningen i sin hemkommun.¹ Dessa kommunala tjänstemän har förutom tystnadsplikt djupgående kunskaper i hur en trilskande privatekonomi kan styras upp. Eftersom Annikas chef beslagits med illegal städhjälp bör inte Annika, tycker jag, känna alltför stora dubier att ta hjälp av kommunens budgetfantomer. Att kommunen anställer folk som uppehåller sig illegalt i landet på sådana positioner får väl ändå hållas för osannolikt även om vi befinner oss Sverige!

Annars får Annika helt enkelt hanka på så gott hon kan tills jag i höst väljs in i maktens korridorer. Då lovar jag och svär att lägga alla politiska stridigheter åt sidan om hon ber om min hjälp att styra upp sin ekonomi. För att hamna i den situationen jag befann mig i önskar jag inte min värsta ovän!

1. Om Annika inte har tid eller vågar att ta reda på numret till sin hemkommuns servicecenter så har jag ordnat med det, mina kontaktuppgifter hittas här på riksdagen2022.nu.