Behov av Nato?

Det är givetvis ett oomkullrunkeligt faktum att Sverige inte har behov av Nato.

Omvänt gäller att Nato i allra högsta grad har behov av Sverige. Blir vi medlemmar därstädes kommer nämligen Ryssland, eller Sovjetunionen 2.0 om man föredrar den beteckningen, definitivt och mycket effektivt bli av med sin utskeppningskapacitet i Östersjön.

I ett enda slag har man då begränsat Rysslands marina kapacitet till Murmansk och Vladivostok samt regionen däromkring. Svartahavs-flottan kommer givetvis bli beroende av utfallet i Ukraina. Men ingen vid sina sinnens fulla bruk anser det rimligt att den helt lätt ska kunna slå sig ut i Medelhavet.

Ur ett strategisk perspektiv är det givetvis mumma för Nato i allmänhet och USA i synnerhet, särskilt som Kina rustar hårt på den asiatiska scenen för att putta amerikanarna från tronen där.
Man får helt enkelt ett mindre antal hamnar att hålla reda på och kan koncentrera sina resurser bättre.
Givet hur förutseende man kan vara kan den ryska marina kapaciteten effektivt reduceras.

Det finns givetvis vissa problem med den strategin också. Den mest uppenbara är att ett desperat Ryssland kan finna sig stå med ryggen mot väggen och (re)agera därefter, det vill säga kraftfullt.
En sådan reaktion kan, rent teoretiskt givetvis, vara att i ett enda kraftfullt slag utradera Sveriges flotta.
Självklart överväger man också möjligheten att helt enkelt hoppa över steget med konventionell krigföring mot USA genom att utradera landet i ett enda förstaslag med atomvapen (även om det får hållas för otroligt).

En rimlig bedömning är att Sverige lär få blöda duktigt vid en eskalerad konfliktsituation i Europa om vi blir medlemmar i Nato och Ryssland har någon förmåga kvar, eller återuppbyggd, efter Ukraina.
Sverige ligger helt enkelt i vägen.

Detta begriper givetvis politikerna som önskar ära, blod och Nato-medlemskap. Om det inte inser det är de mer än lovligt naiva.
Jag tror tyvärr att det är sistnämnda som gäller- Åtminstone om man stillar betraktar debaclet efter att en docka som vagt förställde den turkiske presidenten hängdes upp i en lyktstolpe i Stockholm.

Det har nu gått så lång att rikets ”utrikesminister” tycker det är ”Viktigt att ta Turkiets känslor på allvar”.
Det är bevisar att han inte helt och fullt överblickar situationens allvar när en parameter i beräkningen är känslorna för ett geografiskt begränsat område. Att inte vara realpolitiskt iskall i den här situationen bådar så att säga inte gott för framtida generationers väl och ve.

Vad ”utrikesministern” borde sagt är givetvis följande: ”I Sverige har vi yttrandefrihet.”

Oavsett var man tycker om Nato-medlemskap eller inte så måste vi vara eniga om att turkens känsloliv i sammanhanget är ointressant.
Länder kan ställa realpolitiska krav av varierande art som vi antingen kan uppfylla eller inte uppfylla, men vi svävar aldrig på målet gällande att i Sverige gäller svensk lag.

Alla vet givetvis att så inte riktigt är fallet. För den nuvarande socialistmajoriteten i riskdagen är Nato-skalpen alltför dyrbar för att slarvas bort med sådana futiliteter som ryggrad hos våra politiker.
De anser att för mycket står på spel när de har chansen att skriva in sig i historieböckerna som skapare av en ny världsordning. För övrigt är det inte ”utrikesministern” eller någon annan av de höga herrarna och damerna som behöver betala priset. Det överlåter man (och kvinna) som vanligt till framtida generationer att göra, och det med ränta.

Själv kommer jag kunna se mina barnbarn i ögonen och säga att det åtminstone inte var jag som intecknade deras framtid. Det kommer vara skönt när det drar ihop sig till nästa konflikt i Europa.
Vi kan vara tämligen säkra på att den kommer förr eller senare. Varken i historisk eller modern tid har nämligen någon överordnad säkerhetsordning visat sig hålla. Det finns ingen anledning att den saken skulle kunna ändras med ett svenskt medlemskap i Nato.