Barn!

Barn! 1

Idag ska vi sätta tänderna i lite officiell statistik för att i akt och mening dra rimliga slutsatser om vilken politik jag ska föra i riksdagen.

Givetvis håller vi oss till officiell statistik. Dels för att den finns där färdig och klar att användas, dels för att inget upprör vänsterister så mycket som när verkligheten förklaras för dem utifrån skattefinansierade siffror.
Enligt dem är nämligen skattefinansierad verksamhet per definition oantastlig. Det uppstår såväl intellektuell (i den mån vänstern kan beskyllas för att tänka) såsom känslomässig dissonans hos dem när deras siffror använd emot dem.

Andelen utrikes födda andel av befolkningen i Sverige uppgick 1960 till 4,0 procent av befolkningen, 2021 var samma siffra 19,7 procent. Värt att notera i det sammanhanget är att ökningen i procent var störst mellan 1960 och 1990 med 163 procent.
Mellan 1990 och 2021 var samma siffra 159 procent. I absoluta tal är det dock efter 1990 som andelen utrikes födda ökat mest med hela
1 256 286 personer.
Ytterligare en anmärkning är att detta är officiell statistik. Personer som uppehåller sig olagligt i landet är inte medräknade.

Andelen utrikes födda som kan ståta med att vara svenska medborgare var 1990 50,4 procent av det totala antalet. 2021 är det 60,0 procent. Det som väcker ens intresse här är givetvis den andel som inte är svenska medborgare.
En enkel räkneoperation ger vid handen att det 1990 bör ha varit 391 911 personer. 2021 är det 818 754 personer, en ökning med 109 procent!

Den kanske mest intressanta kolumnen i statistiken är dock “Inrikes födda m två utr. födda föräldrar”.
År 2000 när statistiken började föras låg antalet på ganska beskedliga 284 499 stycken. 2015 var siffran 510 756, 2021 hela 639 309 barn!
Mellan år 2000 och 2015 var alltså ökningen knappt 15 084 “Inrikes födda m två utr. födda föräldrar” per år. Mellan 2015 och 2020 knappt
25 711 “Inrikes födda m två utr. födda föräldrar”.

SCB skriver under rubriken “Antal barn per kvinna efter födelseland 1970–2020 samt framskrivning 2021–2070” angående utrikes födda kvinnor följande: “Utrikes födda kvinnor har ofta en högre fruktsamhet kort tid efter invandring. In- och utflyttning gör att inte alla utrikes födda kvinnor finns i Sverige under hela sin fruktsamma period. Det gör att periodfruktsamheten för utrikes födda ofta blir hög.”

Den som tittar på sidan får sig till del ett fint diagram som ska leda i bevis att fruktsamheten hos de utrikesfödda kvinnorna kommer ligga på samma nivå som hos deras  helsvenska systrar år 2070.
Tyvärr är varken diagrammet eller resonemanget särskilt lugnande för oss som kanske oroar oss för lintottarnas framtid i konungariket Sverige. Det måste ju rimligtvis bygga på det faktum att inga nya utrikes födda kvinnor, eller för den delen män, behagar komma till landet.

Ett alternativ är klart att höga vederbörande, politiker och byråkrater av alla de slag och sorter, lyckas lösa den heliga integrationsgralens gåta. Att det skulle ske under min livstid, jag räknar med att ha cirka 30 år kvar att leva, synes dock högst osäkert. Ja, rentav omöjligt.
Det verkar inte som att bidragsmigranternas högsta dröm alla gånger är att integrera sig för att slutligen assimileras i västerlandets kultur. Något som för övrigt ivrigt understöds av alla vänsteristers dröm om det påstått ljuva mångkulturella samhället.

Som SCB riktigt konstaterar i sina resonemang så varierar barnafödandet stort över tid.  “Från slutet av 1960-talet till mitten av 1980-talet skedde en nedgång i barnafödandet som till stor del berodde på att det var en period då fler kvinnor började lönearbeta. Även tillgången till bättre och säkrare preventivmedel bidrog till nedgången.”

Detta förklarar också varför utrikesfödda föräldrar tenderar att föda många barn. Majoriteten av dem kommer från primitiva klankulturer där kvinnan förväntas lyda och vara lycklig, eller åtminstone lyda. I detta ingår givetvis att föda många barn. Då finns ingen tid att lönearbeta. Preventivmedel anses förmodligen vara djävulens verk eftersom det riskerar att förhindra födslar av pojkar som kan bibringa klanen/familjen ära och berömmelse.

Av detta kan man dra en mängd realpolitiska slutsatser. Den som retar vänsterister mest är givetvis repatriering  av människor som är notoriskt integrationsresistenta, givetvis med förlust av svenskt medborgarskap och de rättigheter i form av bidrag och annat som det medför.

En annan slutsats, en som retar mer allmänt över hela linjen, är att staten inte alls ska lägga sig i hur folk ska hantera sin önskan att föröka sig (eller inte). All lagstiftning om föräldraledighet, barnbidrag och dylikt ska på lång sikt avskaffas och skötas av dem som är berörda.
Det synen på sakernas tillstånd har tyvärr en stor, väldigt stor, black om foten. I princip betyder det att både svenska kvinnor och män måste spotta upp sig ett par hack och ta ansvar för hela sitt liv. Istället för att se som små kuggar i ett ansiktslöst kollektiv måste de börja betrakta sig som de unika individer de i verkligheten är.

Det innebär vad man skulle kalla ett paradigmskifte för individens syn på sig själv och sitt ansvar för landet. Tyvärr har vänstern lyckats för bra med att få oss att skämmas för att vi är svenskar. De har vidare fått oss tro på att lagstiftning, bidrag och statlig kontroll av våra barn på dagis och i skolor är det som lägger grunden för ett gott föräldraskap.
Det är åsikter som jag fått och fortsatt kommer få mycket skäll för. Ändå lovar jag att fortsätta stå stå för åsikten att människor klarar sig bäst själva utan en klåfingrig stat som lägger sig i deras liv!