Bananrepubliken Halmstad, del 5
Under samlingsrubriken Bananrepubliken Halmstad¹ rapporterar jag om sakernas tillstånd i min egen hemort Halmstad. Det är en i stort sett mycket trevlig stad att framleva sitt liv i.
Vi har väl egentligen bara två stora problem, stolliga politiker och prilliga tjänstehen.
Det anses gott och riktigt att Sveriges kommuner ansvarar för välmåendet hos sina utsatta och sköra invånare. Är du gammal och orkeslös ordnas det med hemtjänst eller särskilt boende, den beroendesjuka medborgaren kan få hjälp med sin drogproblematik och samma sak gäller den som av andra skäl inte klarar att hantera sina åtaganden.
Anledningen härtill är givetvis, officiellt ska det tilläggas, att vi framlever vårt liv i en välfärdsstat som inte lämnar sina utsatta medborgare vind för våg. Dessutom hystar vi som lönearbetar upp en god summa i kommunalskatt för att slippa ta ansvar själva.
Sakernas tillstånd är inte annorlunda i Halmstad kommun där jag framlever mitt liv. En drös med kommunaltjänstehen är satta att hålla efter samhällets mer olyckliga individer, svaga och utsatta som saknar förmågan att ta hand om sig själva.
Därför är det upprörande att ta del av följande ingress i lokalblaskan Hallandsposten: ”Råttor, stank och sönderfall. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) dömer ut ett LSS-boende i Halmstad som ”oacceptabelt”. Kommunen hotas nu med 1,5 miljoner kronor i vite.
– Det är helt oacceptabelt att ha den här typen av boenden, säger Carina Vesterlind på Ivo.”
Inte blir det bättre när man läser vidare att kommunen känt till problemet i åtminstone 1,5 år. Eller att boendet togs fram som en nödlösning för 6 år sedan.
Först sedan IVO hotat med vite på 1,5 miljoner kronor har det blivit fart på de kommunala förmågorna. Man har inlett en renovering och söker med ljus och lykta efter nytt boende till brukaren som bor i misären.
Lite ledsen i ögat är man ändå på kommunen. Socialnämndens ordförande Ella Kardemark (KD) tycker visserligen att hotet om vite fungerar som blåslampa. Men hon kan inte avhålla sig för att lite surt anmärka att de 1,5 miljonerna istället skulle kunna användas för att ordna med en ny bostad.
Vilket man alltså misslyckats kapitalt med under de 6 föregående år som brukaren haft denna ”tillfälliga lösning”.
Värt att notera i sammanhanget att brukaren erbjudits nytt boenden i andra kommuner. Personen ifråga har tackat nej till det. Vilket brukaren är i sin fulla rätt till.
Som sakernas tillstånd är enligt lagen är det kommunen som är skyldig att lösa problemet. Vilket kommunen inte kan komma undan med, en tidsspillan på 6 år är oursäktlig.
Det är nämligen så, vilket i princip alla som stångats mot en omöjlig byråkrati känner till, att både kommuner och myndigheter brukar ha en mycket liten prutmån gentemot undersåtarna de är satta att administrera. Ett av många skäl som brukar anges är att det har att göra med rättssäkerhet.
Man kan tycka att det även ska gälla omvänt till medborgarna, mer än något annat till folk som hanteras enligt LSS. Av lätt förklarliga skäl kan det ju antas att just dessa människor är mer utsatta än oss andra.
Problemet för kommunen är givetvis att man inte tagit problemet på allvar. För att uttrycka det mer korrekt, kommunen har struntat i det. Sannolikt har man ägnat tiden åt att producera en massa värdegrundsdokument istället och hoppats att just detta problem skulle flyga under radarn.
Tji fick kommunen!
Vad kan man då göra för att undvika problemet i framtiden?
En rimlig utveckling är att man begränsar kommunens ansvarsuppgifter. Det kan tänkas att en mindre byråkrati fungerar bättre.
Behöver vi exempelvis näringslivsfantomer och bebyggnadsbyråkrater i kommunen? Varför ska tjänstehen besluta om utskänkningstillstånd och det ena med det tredje när vuxet och fungerande folk kan lösa det mesta själv?
Om nu kommunal byråkrati alls ska finnas, varför kan den inte syssla med vettigare saker?
Det tycker jag alla ska fundera på fram till valet 2022!
