Bakom Masken

 

Bakom Masken 1

En av mina politiska rådgivare påstår att väljarna har rätt att kräva en glimt av privatpersonen Magnus.

Personen ifråga, den politiska rådgivaren alltså, jobbar inom statsförvaltningen. Även om det sålunda rör sig om en en skyddad verksamhet behöver det ju inte nödvändigtvis innebära att hon är helt bakom flötet.
Förövrigt omfamnar personen min teori att människor, i den mån de kan kallas det, inom statsförvaltningen ska avhändas sin rösträtt till riksdagsvalet. En person som är klok på det sättet kan vara värd att lyssnas på i också andra sammanhang.

För övrigt vräker ju vara och varannan person ut sitt privatliv i dagspress, televisionen och andra sammanhang. Det finns alltså inget att förlora för undertecknad.

Jag är givetvis en oerhört irriterande person. Eller kanske en person som irriterar sig på väldigt mycket. Vad det ena slutar och det andra tar vid är inte helt enkelt att reda ut.

Mitt senaste irritationsmoment har att göra med att hyreshuset jag bor i sålts till en ny ägare. Den förra, vilken är samma som äger det genom televisionen välkända varuhuset GE-KÅS i Ullared, har sålt hela rasket för ett stort antal hundra miljoner svenska pengar.
I samband med detta har den nya ägaren till varje hyresgäst producerat och på varje dörr hängt en så kallad “gift bag” innehållande godisar, informationsblad, present och något mer.

Detta upplever jag givetvis oerhört irriterande på en rent principiell nivå. Varför vet jag inte riktigt. Men förmodligen har det att göra med att jag finner hela projektet sinnessvagt och ett stort slöseri med tid. Påsen med grejer får således hänga kvar tills någon annan gitter ta bort den.

Privatpersonen Magnus äger ingen bil. Anledningen till detta är givetvis inte att jag känner någon speciell omsorg om klimatet, det sköter sig nog bra helt på egen hand. Däremot saknar jag körkort och är uppväxt i en familj där ingen av föräldrarna någonsin brydde sig om att skaffa det.
Självklart begränsas jag i viss mån av detta handikapp. Att flytta dit inga allmänna kommunikationer går med någon reda är givetvis omöjligt. Jag måste kunna klara mig med cykelavstånd. En randnotering är givetvis att många tycker att jag är ute och cyklar ändå!

På relationsplanet konstaterar jag att jag ställer vissa mycket viktiga och icke förhandlingsbara krav på en eventuell kvinnlig följeslagare.
För det första måste hon ha en rak fotisättning där vinkeln mellan fotbladen vid fotens nedsättande i underlaget högst får uppgå till 5 grader. Allt över det betraktas som skogshuggare och är oacceptabelt.
Vidare får inte hudkostymen vara tatuerad eller piercad, undantag kan eventuellt göras för öronhängen. Självklart skall hon inte vara rökare. Sist men inte minst ska hon kunna redogöra för Kants kategoriska imperativ. Inte för att det nödvändigtvis behöver vara en idé som jag tror på, men det det tyder på en eftersträvansvärd bildningsnivå.

För alla som nu undrar om den politiska rådgivaren jag talade om tidigare kan jag meddela att hon spelar i bortalaget och är rikligt tatuerad. Sålunda är hon inte aktuell för undertecknad.

Många skulle nog beskriva mig som en riktig surgubbe. Det är ett epitet som jag trivs bra med eftersom det förmodligen är med sanningen överensstämmande.
Problemet med Sverige är att vi har för få aktiva surgubbar i samhällsdebatten. Dessa har i stort ersatts av värdegrundscertifierade och jämlikhetsivrande fåntrattar som bara jamsar med. Då går det också som det går, sältan försvinner och perspektiven blir förvridna. I vår iver att skapa konsensus går okonventionella lösningar förlorade eftersom dessa betraktas som alltför avvikande från mittfåran.

Jag fruktar att den generationen jag tillhör kan vara den sista som med någon reda kan bringa den småsura men i övrigt skötsamma gubbens perspektiv in i debatten. Vilket givetvis är en mycket dyster insikt att komma till. Inte för att jag nödvändigtvis har rätt alla gånger, men för att vänsterister och andra avarter mer ofta har fel.
Tiden är alltså snål för att bringa reda i eländet. Jag hoppas mest av allt att jag hinner dra mitt strå till stacken!