B-52

Under fredagen kunde populasen beskåda amerikanska bombplan på låg höjd över Stockholm.

Nu innehöll inte övningen, kodnamn ”Vasallstat Sverige”¹, enbart uppvisningsflyg med eskort av JAS-39 Gripen över begapande stockholmare. Tidigare under dagen hade man bland annat passerat över undertecknads hus i Sennan, jag var tyvärr upptagen av lönearbete i Göteborg vid tidpunkten ifråga och kunde inte gå ut och sträcka fingret i luften åt spektaklet (eller ”moona” som egentligen är förstahandsalternativet). Samt, icke minst, en lunchdate med Korvett Visby där man övade att fälla minor.

Vi kan med andra ord konstatera att mycket vatten runnit under broarna sedan 1950 när Saab 35 Draken, det första riktiga överljudsflygplanet i Europa, började utvecklas. Då insåg nämligen svenskarna att man behövde något för att genskjuta kärnvapenbestyckade bombplan, exempelvis amerikanska B-52 Stratorfortress som sattes i tjänst 1955. Man noterar att Draken har en utmärkt prestanda när det gäller stigförmågan.

Utan att vara flyghistorisk expert kan jag konstatera att efterföljaren till Draken, Saab 37 Viggen, också har en misstänkt bra prestanda när det gäller stigförmågan. De som anses begripa sakernas tillstånd menar dock att det inte på samma sätt som Draken var en utpräglat interceptor.
Saken var nämligen den att England under det att Viggen utvecklades bytte strategisk inriktning och började utveckla långdistansrobotar som skulle varit meningslösa att jaga efter med flygplan.

B-52 har sedan länge förlorat sin primära funktion att utgöra en viktig del av USA:s strategiska nukleära arsenal. Men man har stor nytta av det i andra sammanhang också i kraft av sin oerhörda lastkapacitet och långa räckvidd, exempelvis när USA bekrigar öken- och bergländer i främre orienten med konventionella vapen. Visserligen druttar dessa krig oftast på rumpan men det kan vi inte skylla bombplanen för!

Ur ett politiskt perspektiv var det givetvis av godo för de i riskdagen Nato-vänliga partierna att man visade upp B-52 över Stockholm. På så sätt skickar man åtminstone två signaler, och signaler älskar politiker av alla kulörer att skicka så att etern är helt nedlusad av trafiken.

För det första är det ett lugnande meddelande till den svenska valhenskåren eftersom det visar att någon jädrans form av konsensus har vi i alla fall här i Sverige. Vi behöver inte oroa oss för mycket över tunnelbanereklam och eventuellt nazistisk regering efter höstens val, Pax Americana råder.
För det andra är det en liten fin påtryckare till Erdoğan i Turkiet. Han kan bråka och skrika så mycket han vill eftersom det i praktiken redan är klart med medlemskapet i Nato. B-52 skickas inte på lösa boliner och utan att man vet vartåt det skall barka, Pax Americana råder!

Putte behöver man inte signalera något för. Han är så att säga underkunnig om situationens allvar och i övrigt alltför upptagen med att plundra hushållsmaskiner på kretskort för att hålla sin militär igång.
Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, av svensk utrikes- och säkerhetspolitik är rimligen något som han måste haft som ett högst troligt scenario inför sin ”specialoperation” i Ukraina.

Det riktigt intressanta är hur jag bemöts i så kallade sociala medier när jag påtalar det bakvända med B-52 på låg höjd över Stockholm. Låt vara något provokativt med formuleringen: ”Vidrig syn i Stockholm. Sverige är nu definitivt en amerikansk vasallstat.”
Genast är någon lustigkurre snabb att kommentera med ett surmagat: ”Jag tycker det ser ur som en garanti för att vi slipper ryska tupelov, men du hade väl såklart hellre sett sådana över Sverige.”
Sannolikt avser min opponent Tupolev Tu-95 som sattes i tjänst 1956 och precis som B-52 Stratorfortress fortfarande är aktivt.

Hans svar avslöjar obarmhärtigt svenskens förmåga att se sig själv som god nog. Från 1950-talets självständighet då vi byggde stridsflyg för att freda vårt territorium till 2000-talets svenska JAS-39 Gripen som bara duger att eskortera våra amerikanska överherrar med.
Som klassiskt liberal är det omöjligt att begripa ett synsätt som dikterar att Sverige måste vara underkastat någon annans godtycke och välvilja. Både USA och Ryssland är nämligen erbarmliga imperialister som lägger sin näsa i blöt var de än kommer åt. Inget av länderna är i dagens läge någon vidare förebild.

För människor som hellre dör ståendes än lever på knä är varje uppvisning av imperialism, oavsett vem som står för den, en förbannad styggelse!

1. Så hette den givetvis inte. Men den kunde gott benämnts så!