Avskaffa Karensdagen?
Är det dags att avskaffa karensdagen?
Frågan ställs av en insändare i lokalblaskan Hallandsposten av två representanter för fackförbundet Handels i Halmstad.
Enligt vad de två personerna vet att berätta är de två vanligaste skälen till så kallad sjuknärvaro att man (och kvinna) inte vill lämna kollegerna i sticket samt att pengarna tryter.
När det gäller detta med kolleger som får mer att göra om man stannar hemma är lösningen givetvis mycket enkel. Att hålla folk anställda kostar förbannat mycket pengar, kostade det arbetsgivaren mindre skulle fler kunna anställas.
Medlemmarna i Halmstad-avdelningen av Handels uppmanas därför att att påverka LO centralt och be dem få lite valuta för de pengar som betalas till Socialdemonkraterna. Sannolikt skulle nuvarande ”statsminister”, hr Kristersson, bli själaglad om ”statsminister” emerita, fru Andersson, tog upp frågan med honom.
Vad gäller karensdagen så är den frågan lika enkel. Om arbetstagarna slapp betala så jämmerligt mycket skatter skulle de enkelt och geschwint kunna bygga upp reserver som gick att leva gott på.
Arbetsgivare och fackförbund borde nog också, om andan faller på, i god svensk samförståndsanda kunna skaka fram stabila försäkringslösningar som lämnade statens klåfingrar utanför processen.
Det finns bara fördelar att ta över ansvaret från staten. Den största av dessa fördelar är att politiker inte kan lägga sig i och styra och ställa. Då kan dom som har ett behov av ett smidigt system bestämma helt själva hur det ska se ut. Man kommer inte bara kunna ta branschspecifika hänsyn utan också ha möjligheten till personliga skräddarsydda lösningar.
Just detta att man kan hänsyn till branschspecifika lösningar och personliga behov skrämmer givetvis facken. De betraktar det som en djup orättvisa att människor har individuella krav. Vi som har en annan syn på saken tycker givetvis annorlunda. Vi anser att fackförbunden i sann kollektivistisk anda tycker att alla ska ha det ungefär lika illa.
I grund och botten handlar det givetvis om makten som fackförbunden inte vill släppa ifrån sig. Det skulle se ut det med en massa fackpampar och ombudsmän, eller om det kallas ombudshen numera, som i ett enda huj blev sysslolösa bara för att människor själva tog makten över sina liv!
Vi ska bara inte tala om alla politiker som plötsligt blev obsoleta eftersom ingen lagstiftning krävdes för att reglera saken, vad skulle vi göra med dem? Bara en sådan sak som att de inte längre skulle kunna trixa med sin mantalsskrivningsadress skickar väl veritabla chockvågor genom det politiska etablissemanget.
Om vi tänker efter en liten stund finns det fler saker än sjukersättning som vi inte behöver politiskt färgade tjänstemän eller politiker att bestämma över. Faktiskt skulle vi kunna sköta det mesta i våra liv utan att nödvändigtvis sträva efter kollektivistiska lösningar.
Vi klara exempelvis av att ordna med hemförsäkringar alldeles själva och betala för dem med redan hårt beskattade pengar. Samma sak borde kunna gälla sjukersättningsförsäkringar, men då med mindre hårt beskattade stålar.
En klassiskt liberal lösning är att man frånhänder politiker den tunga bördan som det innebär att begripa på detaljnivå vad alla andra människor egentligen behöver. En inte helt oväntad bonus med en sådan lösning är att de som verkligen begriper då får friare händer att hitta på smartare lösningar.
Några kanske vill lösa det helt själv? Vissa arbetsgivare kanske lockar med extra förmånliga villkor för att attrahera arbetskraft? En del människor önskar kanske kollektivistiskt trams och får lösa det så bara de inte tvingar andra att göra detsamma!
En sak är säker, de flesta arbetsgivarna (eller arbetsköparna om man ska tala så socialister förstår) begriper fullt ut att friska människor är de mest kostnadseffektiva. Det är det enda incitamentet de behöver för att se till att folk inte blir sjuka. Skulle det ändå bli sjuka vill de förvisso hjälpa dem att tillfriskna fortast möjligt.
Vi behöver således inte bara skrota karensdagen, vi måste göra om hela systemet från grunden!
