Att Tänka är Stort

Sverige är landet där folk blir gramse för att man gör skillnad på folk och folk.

Om inte annat har det blivit mycket tydligt under den nyss genomgångna dödsmördarpandemin och förevarande angreppskrig på Europeisk mark. Under dödsmördarpandemin gällde saken huruvida det alls var fråga om en dödsmördarpandemi eller inte, sedermera även om nyttan av vaccinering. Det finns antagligen en del vänskapsförhållanden som aldrig riktigt kommer återhämta sig från den pärsen.

Under den innevarande krisen, om det nu är krig eller ”specialoperation” kan kvitta, så är det ytterligare påfrestningar. Men en sak borde de flesta kunna vara överens om, rent principiellt är militära angrepp på grannländer fel väg att hantera problem.
Helt särskilt gäller det när ett land faktiskt har ett säkerhetsavtal med det angripande landet, vilket Ukraina har visavi Ryssland i och med ”Budapest Memorandums on Security Assurances” från 1994.

Bakgrunden till detta var att Ukraina efter det kalla krigets avslutande och Sovjetunionens kollaps var en av världens starkaste kärnvapennationer av den enkla anledningen att sovjetimperiet av praktiska skäl placerat en massa missiler av olika slag där.
Ryssland, Ukraina, Storbritannien och USA, lovade att ingen av nationerna skulle använda våld eller hot mot Ukraina och alla skulle respektera dess suveränitet och befintliga gränser. Avtalet lovade också att, om aggression ägde rum, skulle undertecknarna söka omedelbara åtgärder från FN:s säkerhetsråd för att hjälpa Ukraina.

En praktisk lösning med andra ord. För en klassisk liberal som undertecknad är det dessutom hugget i sten, åtminstone rent teoretisk sett, eftersom vi anser att ingångna avtal skall hållas. Det är ett mycket rimligt förhållningssätt när man annars är motståndare till andra former av internationella samarbeten som EU, NATO, FN och vad andra tokigheter och allehanda överstatliga projekt som hittas på.
Dessa bygger på andra principer som i grund och botten går ut på att begränsa vårt nationella självbestämmande genom överstatlig underkastelse och likriktning.

Men så gick det som det gick både i Ukraina och Ryssland. Man kan konstatera att Ryssland inte precis respekterat avtalet. Detta är det grundläggande problemet i sammanhanget, samt givetvis att våra ”ledare” i väst vägrat inse att kleptokratin i Moskva inte drar sig för något alls.

I Sverige är vänstern mest av allt förbannad över upptäckten att flyktingmottagandet går som en dans. Man är gramse på den helt uppenbara skillnaden som görs mellan folk och folk.

Här kan jag passa på att påpeka att just skillnaden mellan folk och folk är inskriven i Klassiskt liberala partiets partiprogram;
”Sverige som land ska, så länge det är fred i våra grannländer, inte ta emot andra flyktingar än det försvinnande lilla antalet politiska flyktingar som flyr från totalitära ideologier och som kan gagna våra internationella politiska ställningstaganden gentemot främmande makt. Så länge fred råder i våra grannländer finns det ingen anledning att ge stora skaror människor asyl. Enskilda individer och privata hjälporganisationer ska däremot vara fria att själva finansiera försörjning av personer de anser behöver hjälp.”

Självklart uppstår alltid ett problem med att definiera vad ett grannland kan vara. En sak är definitivt säker, Ukraina ligger närmare än de flesta andra länder Sverige normalt tar emot ”flyktingar” ifrån.

Folket från Ukraina har ytterligare avvikande karaktärsdrag jämfört med de som vanligen söker sig till vårt land.
De är kristna, inte muslimer. De är kvinnor med barn, de unga och äldre männen har nämligen stannat i Ukraina för att hjälpa till att nacka ryss. De är ljushyade.

Man kan fråga sig vilket av detta som retar vänstern mest. Sannolikt är det alltihopa eftersom intet av den främre orientens mystik eller Afrikas primitivism finns representerat i den nuvarande flyktingströmmen.
Dessutom tillhör majoriteten av ukrainska folket en kristen ortodox tro och kan i vissa frågor betecknas som rejält kulturkonservativa. Som sådana har de inte mycket till övers för menskonst och andra tarvligheter som vänstern anser vara den yttersta av förfining.

Det är med andra ord ett prekärt läge för vänstern som vant sig vid att reagera känslomässigt på allt som händer. Samtidigt kan de inte sitta helt still i båten eftersom folk flyr ett krig och helt uppenbart behöver hjälp.

Pysventilen utgörs som vanligt av reportage i det som av högerradikala och subversiva element som undertecknad kallas MSM. Därstädes slår man knut på sig själv för att samtidigt varna medborgarna inför stora personliga åtaganden utan att dämpa lusten till noll.
Stora ögon görs inför annars ovänliga kommuner som nu öppnar dörrarna för flyende ukrainare, och givetvis kan man inte undanhålla själva storsläggan; att motståndet mot dessa vita varelser synes lågt!

Men så är det alltså, och så bör det vara. Det är den allra naturligaste av mänskliga drifter att hjälpa en granne som har det svårt. Vänstern får helt enkelt vänja sig vid tanken att människor tänker själva och är solidariska på ett helt annat sätt än vänstern önskar. Äkta mänsklig solidaritet är nämligen inte sanktionerad av statsmakten.
Om vänstern kunde bemöda sig att tänka på den saken skulle det vara ett stort framsteg för Sverige!