Ansvar!

Omgivningens problem med ovaccinerade tölpar som har synpunkter på vaccinpass är att vi är ansvarslösa.

Jag drar den slutsatsen efter en nätdiskussion med någon som alltså ansåg sig ta ansvar. Det tog visserligen ett litet tag innan det kröp fram att det var där skon klämde.
Till slut, efter en del om och men som bland annat innehöll en veklagan om att det var jobbigt att se människor dö, tog personen mod till sig och besökte min profil på ansiktsboken. Sannolikt innebar det en chock för den stackars människan.

Hon hittade minst två saker därstädes som bevisade min avvikelse från den rätta vägen. Att jag inte trodde på varken vaccination eller samhällets inskränkningar av min frihet.
För en hederlig skattebetalare (min formulering) som hon blev det för mycket att smälta. Ansvarslösa människor är det värsta hederliga skattebetalare vet!

Jag tror inte att hon ens reflekterade över det faktum att jag bevisligen inte kan knytas till ett enda fall av smitta med covid-19. Jag borde då i vederbörlig ordning ha spårats av dem som sysselsätter sig med det. Svår att hitta är jag inte eftersom jag jobbar kliniskt i en verksamhet där drösvis av folk ramlar igenom varje vecka.
Om någon smittats av mig borde jag känt till det vid detta laget.

Till yttermera visso pendlar jag dagligen mellan Halmstad och Göteborg. Några superspridarevent på Öresundstågen har mig veterligen inte förekommit, åtminstone inte där jag varit inblandad.

Jag var som sagt bara ansvarslös och gemen vaccinmotståndare. Eller som jag föredrar att kalla det, en ickekollektivist.

Vad kollektivisterna inte riktigt förstått är det grundläggande faktum att viruset inte är helt lätt att drabbas av, än mindre bli svårt sjuk av. Vidare att anledningen till att sjukvården synes gå på knäna är att den är underfinansierad, underbemannad och överarbetad.
Det bekräftas bland annat av intensivvårdsläkare som menar att de hade bra mycket att stå i innan pandemin också. Senast man räknade IVA-platser i Europa var det Portugal som kom sist, näst sist Sverige.

Dessutom är det ett faktum att äldre människor drabbats hårdast, samt folk i olika riskgrupper. Det vill säga människor som vanligtvis ligger risigt till för infektioner av olika slag. Att vi har en rutten äldrevård i Sverige som till viss del bemannas av folk som inte helt och fullt kan kommunicera på svenska med vårdtagarna hjälper inte till.

Det är också märkligt att kollektivisterna helt okritiskt låter vaccinera sig med suboptimala och potentiellt livsfarliga vaccin, inte bara en gång utan flera. Varför man gör det är emellertid lätt att förklara.
Människor tror att allt som påbjuds från de som tros begripa saker och ting verkligen fungerar.

Själv är jag av erfarenhet och rent principiella skäl mycket skeptiskt inställd till mediciners helande kraft. Om en farmakolog yttrar sig brukar jag automatiskt stänga av på grund av självbevarelsedriften.
För kollektivisten som varken vill eller orkar, eller kanske har de intellektuella förutsättningarna att tänka själv, är det precis tvärtom. De säger gärna ja och amen till allt.

Det som är mest bekymmersamt är trots allt kollektivistens tilltro till samhällets inskränkningar av vår frihet. Det är där den riktiga faran ligger.
Jag funderar om det kan vara så att tilltron till vaccinationbevis, det vill säga vaccinationspass, bottnar i tanken på att det ska vara en belöning för de uppoffringar man upplever sig ha gjort?
Ett sort bevis på att man är en lydig undersåte?

Det skulle förklara ivern att införa dem. Med tanke på hur undermåliga vaccinen är för att stoppa den påstådda spridningen av viruset kan jag inte se någon annan nytta med dem.
Problemet är givetvis att staten högst ogärna rullar tillbaka ett sådant intrikat socialt rankingsystem. Vissa kommuner har redan nu börjat, eller vill börja tillämpa, krav på vaccination för anställning. Den som inte inser att det är ett brott mot allt vad frihet innebär är nog räddningslöst förlorad.

Frågan är hur länge man orkar argumentera med människor, lydiga skattebetalare, som okritiskt köper alla påbud och dumheter som överheten slänger på oss?
Jag funderar också mycket på hur det kommer se ut på andra sidan covid-19? Har man vid det laget lyckats normalisera en begränsad frihet?

Under tiden som det pågår verkar vi få hänga i och ta matchen så gott det går. För om vi inte tar vårt ansvar idag kommer morgondagen döma oss hårt!