Anschluss

Sveriges och Finland anschluss till Nato riskerar att gå på arslet.

Som notorisk motståndare till alla möjliga typer av mellan- och överstatliga tokerier har jag all anledning att tacka president Erdogan, Turkiet, för hans ihärdighet.
Detsamma gäller givetvis inte de politiska överhönsen i Sverige och Finland.

Dessa båda damer har givetvis redan besökt Joe ”hårsniffaren” Biden i vita huset och framburit sina respektive länders neutralitet och alliansfrihet att offras på den västliga demokratins altare. Biden fann deras offer gott men bidar ändå sin tid att officiellt näpsa Erdogan till lydnad.

Damerna, båda så kallade socialdemokrater, fann då för gott att bjuda in Norges statsminister, också han socialdemokrat, till Bommersvik för ett nordiskt ”toppmöte”. Därifrån rapporteras att Norge snart skall rösta för att godkänna sina nordiska grannländers ansökan till den militära alliansen.

Frågan är om det får Erdogan att darra på manschetten? Enligt initierade källor verkar så inte vara fallet. Både Finlands och Sveriges statsministrar börjar vid detta laget att bli smått nervösa. Finlands så pass att att hon talar om att det finns risk för frysning av hela Nato-processen.

Toppmötet i Madrid den 26-28 juni där det från början var meningen att skulle vara klappat och klart närmar sig nämligen med stormsteg. Men Erdogan stretar emot och fortsätter ha synpunkter på både terrorismhantering och vapenexport.
Man kan tänka att Magdalena Andersson är svårt sur på att just hon är så beroende av riksdagens egen lilla bråkstake, en före detta vänsterpartist med kurdiskt ursprung.

Samtidigt skrattar (nästan) alla andra av Nato-ländernas högdjur åt de båda medlemspretendenterna. De har svårt målat in sig i ett hörn genom att villkora sitt medlemskap eftersom den ena förutsätter den andra.
En sorts motsvarighet till mellanstadiebarns högstämda löften om att man ska vara bästa vänner för evigt!

Som sunt tänkande människa kan jag undra hur tankarna gick hor de båda kvinnorna när de kom fram till att det skulle vara en optimal strategi?
Även om tjafset på den internationella scenen inte så lite påminner om skolgårdsbråk så är insatserna högre och resultatet av felaktiga val långt mycket värre.

Mer än något annat skulle det självklart se mycket fel ut om värstascenariot inträffade. Nämligen att ansökningsprocessen blir klar efter det att konflikten i Ukraina är över!

Då finns det tre alternativ att betänka.

Nummer ett är att Putin vinner och tvingas binda upp betydande mängder folk för att utgöra ockupationsmakt. Frågan är då om man ens teoretiskt kan tänka sig att han har möjligheter att utgöra ett hot mot resten av världen med konventionella trupper. Speciellt som sanktioner i stor utsträckning kommer omöjliggöra underhåll och produktion av krigsmateriel.

Nummer två är att Putin förlorar och med all sannolikhet avpolletteras från makten. Frågan om det nya ledarskapets vilja och förmåga till nya äventyr är så stor?
Det ska till bra mycket propaganda för att få ryssen på gatan att dö på ärans fält, enligt min uppfattning. Sannolikt gör man då bedömningen att det är bättre att slicka sina sår.

I inget av alternativen utgör Ryssland ett reellt hot. Förutom då i den svenska respektive finska statsmaktens febriga drömmar.
För Sverige är hotet allra minst. Vi har nämligen aldrig någonsin ingått i någon form av historisk statsbildning med det som nu utgör Ryssland.

Det tredje alternativet innebär att konflikten i Ukraina fryser till is. Då tvingas Putin, om han nu får behålla makten, fortfarande att binda upp betydande resurser i landet. Eventuellt övriga krigsäventyr får då skrinläggas.

Ska man vara cynisk så är en av de optimala lösningarna att Sverige och övriga intresserade ser till att utrusta och försörja Ukraina så att de långsamt kan mala ner Ryssen. Men undvika så pass offensiva vapen att ryssen stupar direkt eller riskerar att bli anfallen på sitt eget territorium. Inträffar det sistnämnda kan nämligen Putin och de övriga anse att deras nations existens är hotad, det innebär att kärnvapen blir aktuella.

I vilket fall som helst är svenskt och finskt anschluss till Nato överdrivet och dåligt. Att saken är illa skött gör det knappast bättre.
Om saken blir av är det ytterligare en sak som kommer upp på min lista att så fort som möjligt utträda ur.
Precis som EU är Nato en styggelse vi inte vill veta av!