Ångest

I dag är det så att vi alltmer låter oss definieras av olika diagnoser.

Jag vet av egen erfarenhet att det är en lömsk väg att gå. Enligt läkarvetenskapen ska jag nämligen själv bland annat vara en högfungerande autist, Aspergers syndrom ansågs besvärande då karln var behäftad med avvikande politiska funderingar, samt så kallad bipolär sjukdom. Det som förut kallades för manodepressivitet. Om jag ska vara en typ 1 eller 2 av den diagnosen är för mig ännu oklart, jag minns bara att det kunde gå rejält snett från tid till annan. En massa ECT-behandlingar fick jag också, om det var de eller det att jag upphörde använda allehanda droger som hjälpte mig på rätt spår låter jag vara osagt.

Mig veterligt, låt vara att jag är en lekman på området, så är det i Sverige bara en gammal psykiatrisk diagnos som fallit helt ur ropet, nämligen beteckningen ”nymfoman”. Jag finner för övrigt detta vara helt i sin ordning, likväl som karlar kan vara sjukligt upptagna vid sex kan också kvinnor vara det.
Fördelen för kvinnor är givetvis att de har fler möjligheter att kapitalisera på sitt förhöjda driftsliv genom att låta hugande karlar ta del av det bland annat via plattformen Only Fans.

Ett intressant faktum som man med jämna mellanrum snubblar över är att primitiva folkslag inte tycks känna till begreppet ångest. Det verkar stört omöjligt att ställa den diagnosen på dem. Neurosens fader själv, Sigmund Freud, behandlade den bildade medelklassen. Men i vårt moderna samhälle verkar kreti och pleti drabbas av ångest i parti och minut.
På så sätt är ångest av olika slag och typer en mycket jämlik och ur vänsteristiskt perspektiv bra diagnos.

Samma sak gäller alla bokstavskombinationer som folk är behäftade med. Idag är det nästan på gränsen till att vara avvikande om man inte har någon diagnos alls. Vore man lite misstänksam skulle man nästan kunna tro att det är något lätt galet över situationen, att själva moderniteten är ute och snurrar.
Detta kan dock rimligtvis inte vara fallet. I förlängningen skulle det ju innebära att läkarvetenskapen skulle kunna vara fel ute också i andra sammanhang, exempelvis gällande vaccineringar…

Det känns helt enkelt som en del är rent hitte-på, humbug och lur. Det mest talande exemplet på detta är ”klimatångest”.

I Sverige, och säkert annorstädes, har vi psykologer som är specialiserade på just ”klimatångest”. De erbjuder bland annat föreläsningar och ”work shops” för oroliga människor som inte finner sopsortering och elbilstransporter tillräckliga för den gnagande känslan att de med sin blotta existens fördärvar för kommande generationer.
Enligt vad jag har tagit del av ska en (med säkerhet mycket psykisk sjuk) person i Kanada begärt dödshjälp för sin påstådda ”klimatångest”.

Man håller också på att bygga upp en hel livsmedelsindustri för att bekräfta dessa människors i deras märkliga vanföreställningar, vi talar om odlat kött.
Så är det nämligen enligt vissa som anses förstå sakernas tillstånd att slaktboskapen håller på att fisa och rapa planeten till döds.
”– Vår målgrupp är köttätare med dåligt samvete, de som är klimatengagerade men inte vill ändra sin kost, säger Robert E Jones, kommunikationschef på nederländska Mosa Meat.” (SVD 31/7 2022)

I en enda mening lyckas han sammanfatta hela dilemmat. Moderna människor som mår dåligt över någonting men inte egentligen vill lägga två strån i kors för att ta eget ansvar för situationen.
Med säkerhet är det samma typer som känner ”flygskam” över sina årliga semesterresor till varmare ställen när de också kämpar med tanken på klimatapokalyps för att Sverige under korta perioder har högsommar.

Det kan vara så enkelt att det är människor som har en så kallat ”magisk syn” på världen. De saknar av olika skäl intellektuell förmåga att se riktigt på hur allting fungerar och hänger ihop.
Då är åtminstone inte jag förvånad över att det leder till ”klimatångest”. Min egen erfarenhet från tiden som så svårt sjuk att det krävdes akuta inläggningar på psykiatrisk klinik präglades just av oförmåga att förstå vad som hände och varför det hände.

Tyvärr möter det på kraftiga problem att akutinskriva hela den klimatneurotiska medelklassen på psykiatriska kliniker.
Platserna behövs framför allt till riktigt sjuka människor. Dessutom är det faktiskt så att åtminstone vissa av klimatneurotikerna behövs på sina arbetsplatser, en del samhällskritiska funktioner beklär de faktiskt.
Men det mest avgörande problemet är följande: dumhet, eller selektiv dumhet, är per definition inte en psykiatrisk diagnos. Ur ett medicinskt perspektiv saknas det behandlingsmetoder för dem.

Det enda som hjälper torde vara att lära dem leva med sina känslor av förlamande otillräcklighet. Om vi kombinerar detta med att söka höja deras bildningsnivå borde problemet med ”klimatångest” lösa sig efterhand.
En bra början kan vara att med viss måtta utsätta sig för situationer som ger ångest och prioritera sitt liv rätt. Har man exempelvis problem med sin nuvarande livsstil får man ändra den. Sluta flyg om det besvärar dig så gruvligt, avsluta din karriär och köp en lantlig tomt under ett vindkraftverk för att leva av det som jorden ger.

Hantera situationen på ett personligt plan och acceptera att du inte både kan ha kakan och äta den. Viktigast av allt är att vi som inte vill ha med dig att göra lämnas ifred, vi är genomgående trötta på tjafset!
Behåll din ”klimatångest” för dig själv, sluta lajva!