Analys
Man kan fråga sig varför socialdemokraterna, eller socialdemonkraterna, går så dåligt i opinionen. Läsaren av riksdagen2o22.nu behöver gå inte undrande, undertecknad har nämligen svaret!
När socialdemokraterna blev ett parti att räkna med var Sverige för många människor ett uselt land att leva i. Fattigt och allmänt eländigt framlevde man sina korta liv i armod.
Ingen kan förvånas över det faktum att folk röstade på Socialdemokratiska Arbetarpartiet i akt och mening att få det bättre.
Vad man mer än något annat kan se när man tittar bakåt i historien var att folk var ideologiskt övertygade socialdemokrater.
Det låter kanske märkligt, till och med absurt, för unga och i övrigt historiskt oskolade att så varit fallet. Jag lovar att ni kommer dra samma slutsats om ni läser på lite!
Förr om åren var det relativt lättare, jämfört med hur det ser ut idag, att bli ideologiskt övertygad om klasskampens nödvändighet. Då existerade det nämligen ordentliga skillnader i samhället. Till och med i Sverige har det exempelvis förekommit hungerkravaller, även om det var ett bra tag sedan.
En lokal skröna, som mycket väl kan äga sin riktighet om den kontrolleras, i Halland berättar att statarna i Laholm hade det inskrivet i sina kontrakt att de bara var tvungna att äta lax sex dagar i veckan.
Min egen farmor, som blev nästan 100 år gammal, berättade att man i hennes ungdom fick välja mellan två saker när det var dags för konfirmation. Antingen gå-bortkläder eller löständer.
Grundläggande skolgång var tillgänglig för alla, men innehållet i utbildningen var ljusår från dagens värdegrundstrams. Högre utbildning var förbehållet de som hade det bättre ställt.
Det var fattigt och eländigt helt enkelt.
Sedan gick det som det gick. Med lite draghjälp av att Sverige genom syltryggstaktik gick opåverkade ur andra världskriget blev det bra, efter det ännu bättre. Socialdemokratin syntes statsbärande. Vilket gick dem åt huvudet och bäddade till förfallet.
Numera får man leta med ljus och lykta efter ideologiskt övertygade sossar, och inte ens då är de särskilt lätta att hitta.
Vad man däremot finner med lätthet finner är socialdemonkrater som är fullt och fast övertygade om att de bär Sveriges öde som nation på sina axlar.
Med den sistnämnda sortens ”människor” finns det flera problem.
För det första är de inte helt klara över vad nationens öde består i. Den vanligaste synsättet de har är att vi ska vara en humanitär stormakt. Det andra att precis alla ska garanteras lika utfall. Det tredje att något annat ”svenskt” än de två första punkterna i någon egentlig mening inte existerar.
Det sistnämnda, att ingen i egentlig mening ”svensk” kultur existerar, delar de förövrigt med alla andra riksdagspartierna förutom Sverigedemokraterna.
Det verkar också vara att andelen pekuniärsossar¹, som till och med saknar ovanstående reflexer, existerar i en ökande mångfald. Båda grupperna har det gemensamt att de i stort saknar riktning och mål. Resultatet blir tomt prat och en mångfald av dokument som hela tiden skall implementeras i olika sammanhang.
Någon verkstad att tala om är det svårt att få till i detta medbestämmande och inkännande helvete av världsförbättring och godhetsmys, förutom att politiker och byråkrater till varje pris ska bestämma vad vi bör tycka och tänka.
Jag kan väl tycka att det inte är så konstigt att människorna, speciellt när de inte behöver tvångsanslutas till partiet, går till andra.
Är du riktig gråsosse kan du bli vänsterpartist. Bor du i Stockholms innerstad och tycker att landsbygd och hav skall bebyggas med vindkraftverk är MiljöPhascisterna ditt parti. Är du bara fruktansvärt arg och besviken står Sverigedemokraterna och tar emot dig med öppna armar.
Men är du övertygad om att just du bär är den svenska nationens öde (som humanitär stormakt, som att garantera alla lika utfall och att en svensk kultur i egentlig mening inte existerar) röstar du på socialdemonkraterna.
De återstår väl att se hur många som är av den uppfattningen vid valet 2022. Jag gissar på 25 procent. Vad gissar du på?
- Pekuniärsossar är en typ av socialdemokrater som enbart omfamnar politiken för att göra en välbetald karriär. Exempel på detta är ”statsministern” och alla hans socialdemokratiska ”ministrar”.
