Ambassadstormingen
Det framkommer nu nya uppgifter om ambassadstormningen i Irak.
För det första att den svenska ambassadören varnat UD innan den första attacken skedde i juni, för det andra att personal fick fly när ambassaden stormades senast för några dagar sedan. Svenska politiker och tjänstehen håller i stor utsträckning gröthålen stängda under förevändning att inte ytterligare eskalera situationen och försätta svenskar i utomlands i fara.
Möjligen kan det sistnämnda vara av nöden tvunget i nuläget. Men det går att konstatera att Sverige också tidigare varit undergivna i förhållande till den muslimska världen. Fler än jag mer än anar en oroväckande underdånighet, kanske är det bara ett förspel till vad som komma skall när de i formell mening folkvalda parlamentarikerna ska sätta tänderna i vår yttrande- och mötesfrihet.
Absurt nog kan vår enda förhoppning då stå till V och MP, två partier som inte alls känns trygga att hålla i handen när det gäller sådana frågor!
Om det stämmer att personal på ambassaden fick fly hals över huvud är det mycket allvarligt eftersom det, tillsammans med att man kände till risken för stormning, givetvis inte går någon obemärkt förbi hur Sverige vårdar sin personal.
Ambassadören själv satt givetvis och tryckte i Sverige, Jessica Svärdström anses vara en alltför viktig tillgång med tanke på sin betydande erfarenhet bland annat från Sveriges NATO-delegation i Bryssel.
Sverige har inte heller tidigare något gott rykte eftersom vi lämnade militärtolkar kvar i Afghanistan när talibanerna i pyjamas tog över ruljangsen därstädes. Vem vågar i framtiden jobba för svenskarna?
Det allvarligaste är emellertid att Jessica Svärdström varnat för att just detta som hänt skulle kunna hända. Det har inte hänt bara en gång utan två gånger, vi är många som frågar oss hur det kunna ske?
En sak är säker, det är enligt internationell lag Iraks huvudsakliga uppgift att ansvara för säkerheten. Men Sveriges ”regering” har varit bra bakom flötet om man utgått från att de skulle klara det.
Det är ett oomkullrunkeligt faktum, rimligtvis också för de höga herrarna och damerna, att Sveriges och Iraks förutsättningar på en rad områden skiljer sig åt.
Sverige är i jämförelse med Irak ett under av ordning och reda samt yttrandefrihet. Här är vi i huvudsak civiliserade även om klangängen per definition kan beskrivas som privatmiliser. Emellertid är det ett faktum att i deras ledning sitter inte religiösa ledare med politiska ambitioner, våra miliser nöjer sig med drogförsäljning till den urbana medel- och överklassen.
Att köra med den gamla vanliga visan om ”att vi såg det inte komma” räcker inte. Till och med en värdegrundsknarkande, Natopilsk medlem av Sveriges nuvarande ”regeringen” borde ha insett vad som ligger i farans riktning när yttrande- och mötesfriheten i Sverige riktas mot en specifik ”religion” som skett i Sverige på senare tid.¹
Särskilt som en erfaren ambassadör påpekar problematiken. Det är, om nu inte Billström känner till det, en orsak till att man ambassader i fjärran länder. För att ha koll på läget lokalt!
Anledningen är som vanligt mycket enkel. Sannolikt har ”regeringen” mycket väl känt till risken och helt kallt kalkylerat med att den som hände skulle inträffa. På så sätt kan man nämligen mycket bekvämt piska upp en stämning i Sverige som snart nog leder till en mycket foglig valhenskår som glatt går med på att ytterligare beskära våra friheter.
Annars vet man hur det går, våld och elände.
Jag väljer den förklaringsmodellen åtminstone till att ”regeringen” med Uffe och Billström öppet, ärligt och utan omsvep framträder i statstelevisionen och erkänner att de är i behov av förmyndare hela högen. Det är nämligen den andra förklaringsmodellen som jag finner rimlig.
Sist men inte minst, jag står fast vid att Nato inte är för oss och att Swexit bör ske per omgående, helst redan igår!
- Det måste anses grundläggande att våra högsta politiska företrädare i varje givet ögonblick försvarar Sveriges intressen och vidtar framsynta åtgärder i det syftet.
