Aktivism

I Sverige får skattebetalarna, vare sig de vill det eller inte, vara med och betala för olika former av aktivism.

En av dem är Jonas Nordberg som oroar sig för klimatet. I akt och mening att rädda detta tycker han att svenska skolor ska införa ”vegonorm” i skolbespisningarna.
Söker man på det mäktiga nätet om ”vegonorm” hamnar man på deras hemsida och kan efter lite botaniserande hitta Svensk mat- och miljöinformation.
Det är här det börjar bli riktigt intressant.

Förutom att Svensk mat- och miljöinformation arrangerar seminarier för att få folk att engagera sig i arbetet för vegonorm så visar det sig att tidningen Land tidigare undersökt var organisationen får sina pengar ifrån. Det visar sig att man mellan 2009 och 2018 fick över 1,5 miljoner kronor i statsbidrag.

En enkel efterforskning visar att Konsumentverket betalade ut 250 000 kronor 2019. Det var visserligen mycket mindre än de sökta 489 000 kronorna, mest anmärkningsvärt är presentationen av föreningens verksamhet.
”Svensk mat- och miljöinformation är en ideell förening med syfte att verka för en hållbar livsstil av hänsyn till människor, djur och det globala ekosystemet. Föreningen beviljas stöd för konsumentinformation, opinionsbildning och politisk påverkan genom att anordna seminarier, workshops, sprida informationsmaterial och uppdatera sin webbplats. De ska fortsätta driva kampanjerna Köttskatt.nu, Köttfri måndag och Vegonorm.”

Vi kan konstatera att det är en andefattig medelklass som gått totalt bärsärk eftersom man vill ”verka för en hållbar livsstil av hänsyn till människor, djur och det globala ekosystemet.”
Särskilt är det svårt att begripa hur en svensk ideell förening genom seminarier och workshops ska kunna påverka det globala ekosystemet.
Mig veterligen har de inte ens försökt hålla varken seminarier eller workshops för exempelvis centralkommittén i Kinas kommunistiska parti. Men lyckas de göra det skulle mycket vara vunnet för det globala ekosystemet.
Inte heller har väl några särskilt lyckade aktiviteter genomförts i slummen i tredje världen eller i några större industrikomplex därstädes. Med andra ord kan vi kraftigt ifrågasätta nyttan av spenderade skattepengar.

Nu är inte denna typen av aktivister vanligtvis särskilt verklighetsförankrade. Det viktiga är inte resultaten av mödorna, de viktiga är att få signalera hur väldigt goda människor de är. Sålunda får det bli insändare i svenska lokaltidningar om vikten av att införa vegonorm i skolorna, det faller under formuleringen ”konsumentinformation, opinionsbildning och politisk påverkan”. Rent statistiskt kan vi nämligen utgå från att det finns åtminstone ett par högljudda stolpskott i tidningens läsarkrets som inte kommer vila på hanen.
I Halmstad var det bevisligen en drös av dem som förra året ”sittstrejkade för klimatet” på Halmstads mest centrala shoppingstråk.
Man kan anta att denna typ av individer är synnerligen lätt påverkbara för den typ av desinformation som framförs i insändaren.

Vi kan alltså konstatera följande saker. För det första är det intressant att nysta lite i de insändare som lokalblaskan tar in, det kräver inte alls mycket arbete för att hitta vilka organisationer och dolda agendor som ligger bakom.
För det andra att dessa organisationer inte har något intresse av att i insändarna avslöja hur välorganiserade och förslagna de är. Den som gick in på ”vegonorms” hemsida konstaterade att de inte skämdes för att tigga pengar medelst swish. För det tredje att man har en organisationsstruktur som försvårar för otränade människor att förstå att det egentligen är fråga om samma folk i delvis olika förpackningar.¹
En liknande strategi används för övrigt av terrorister och kriminella, man bygger nätverk som kan vara svåra att nysta upp.

Men framför allt är man mycket noggranna med att inte berätta om hur verksamheten finansieras. På SMMI:s hemsida försöker man bara rent allmänt värva medlemmar som ska betala 100 kronor. Man motiverar presumtiva men osäkra människor med: ”Som medlem får du gärna engagera dig i våra aktiviteter, men vi är glada över att ha dig som medlem även om du inte gör något annat än att betala årsavgiften. Fler medlemmar visar att vi är en kraft att räkna med!”
Sannolikt för att antalet medlemmar inte är en helt oviktig parameter när olika bidrag skall landas i föreningskassan.

Så är det alltså, i Sverige får skattebetalarna, vare sig de vill det eller inte, vara med och betala för olika former av aktivism.
Min fråga till dig är följande, tycker du att du känner dig bekväm med detta?

1. Det går givetvis att hitta korshänvisningar på respektive hemsida för den som tittar efter ordentligt.