1 maj

1 maj 1

Idag firar ”arbetarrörelsen” 1 maj.

Man kan fråga sig varför. Den ena delen av rörelsen har förstört Sverige för den andra delen, är det egentligen någon mening att vandra i samma tåg? Man kan tänka sig att topparnas livvakter har en svettig dag framför sig när personskyddet för Sveriges mest illa sedda politiker ska hanteras.
Att 1 maj firas i efterdyningarna av det värsta terrordådet i sveriges historia gör givetvis inte saken mycket bättre.¹

Vi måste betänka en viktig sak med årets firande. Det sker nära inpå valet till EU-parlamentet som kan tänkas fungera som en generalrepetition inför riskdagsvalet 2026. Sannolikt är det därför socialdemonkratin och LO förhåller sig relativt tysta. Endast om det är absolut nödvändigt ser man exempelvis statsmininster emerita Magdalena Andersson ute bland folk, tyvärr för henne lyckas hon göra bort sig kapitalt. Det bådar inte gott inför framtiden.

Tanken som jag får är att socialdemonkratin och resten av rörelsen helt enkelt drar åt ett annat håll än folket. Opinionssiffrorna visar på att den tanken inte är helt gripen ur luften eftersom S som bäst legat på nästan av hälften av valhenskåren, nu harvar man runt en tredjedel.
Andelen som försvunnit har gått över till det enda rimliga alternativet, SD. Försöken att rädda skeppet från att kantra genom att försätta integrationsresistenta i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet har visat sig slå bakut. Den största anledningen till det är att de verkligen visat sig vara integrationsresistenta och nöjda med sin inlärda hjälplöshet.

Vad den fackliga delen av rörelsen sysslar med är inte så lätt att begripa. Man tycks mest syssla med annat än att vara genuint fackligt engagerade. Det tycks vara så att man vill engagera sig i så mycket mer än det som var meningen från början och då går det som det går, åt pipsvängen.
Här är det viktigt att förstå att jag inte är principiell motståndare till att människor organiserar sig, jag tycker det är illa vara att man blandar samman allt i en enda röra och skapar särrättigheter för att befästa sin makt.

Arbetardelen av rörelsen, i den mån en sådan verkligen existerar, borde givetvis frigöra sig från sina överherrar och damer inom resten av rörelsen. Tjänstehennen borde få fortsätta med det som de finner intressant och uppleva ynnesten av att inte ha en tyst massa bakom sig. Det skulle nog få dem att vakna till och tvinga dem till eftertanke.

I ett Klassikt liberalt samhälle kommer människor få bestämma själva och slippa lyda påbud från Sveavägen 68, vi anser att majoriteten av alla frågor bäst löses lokalt utan centrala direktiv.
För socialdemonkratin och LO är det givetvis liktydigt med att svära i kyrkan. Deras åsikt är att alla medborgare är barn som måste fösas rätt under hot om våld. De tror inte att människor är vuxna nog att bestämma själv, särskilt när människorna börjar knorra över den förda politiken.
Så är det nämligen, anser man, att rörelsen inte kan ha fel. Det skulle se ut det om de som bär staten på sina axlar framstod som vanliga dödliga.

Det är också därför som topparna vågar sig ut bland skatteboskapen åtminstone en gång varje år. För att ingjuta mod och peka med hela handen.
Det gäller att elda på under grytorna så populasen orkar med ett år till i den storm som det innebär att vara socialist. Självbilden är sannolikt att man nedstiger från Olympen!

Årets 1 maj kan bli riktigt lustig om man är lagd åt det hållet. Socialdemonkratin måste försöka skjuta ner den nuvarande ”regeringen” utan allt för mycket snubbla omkull själva. Alla vet ju att att det nuvarande vanstyret knappast med lätthet kan hantera det förra vanstyrets alla tokigheter. För Magdalena och hennes kompisar lär det bli att inte staka sig för mycket under högtidstalen. Med tanke på hur skamlösa de normalt är tror jag de kommer lyckas ganska bra!

Glad 1 maj på er, upp till kamp och så vidare. Om det rapporteras att vattenballonger kastats mot tåget i Halmstad är det inte mitt fel!

  1. Det var givetvis ironiskt menat från min sida.